[945] baby take a ride
Tandläkarstrulet - ordnat
Pengar - snart
Skola - mycket
Molls - jobbig
Jag - trött
Eh.
Pengar - snart
Skola - mycket
Molls - jobbig
Jag - trött
Eh.
[943] överst på min hatlista
ligger tandvårdsnämndens kansli!!
Igår fick jag en PÅMINNELSE om en räkning på 1500 kronor från folktandvården i Stockholm.
Efter att ha ringt runt hit och dit kommer det fram att medans jag låg nersövd uppe i Stockholm hade det varit en tandläkare där och lagat nån tand.
1. Jag har aldrig bett om att någon ska laga nån jävla tand. (en bit tand jag bet av för fleeera år sedan)
2. Jag har inte ens fått en vanlig räkning utan hotas med inkasso med en gång.
Wtf?
Stockholm hade skickat räkningen till Skåne (för att jag bor här) och Skåne sa att dom skulle "ta hand om det". Dvs betala det. Är alltså inte meningen att jag ska betala den. Men Skånes landsting tar hand om det genom att skicka räkningen till mig. De måste låtit bli att betala den och sen har JAG fått påminnelsen.
Tydligen är det någon på tandvårdsnämndens kansli jag ska prata med för att reda ut det här men de är ju omöjliga att få tag på. "Kommer tillbaka klockan tre". *ringer klockan tre* "Kommer tillbaka imorgon klockan nio*. Telefonsvarare, kopplas vidare till personer som inte svarar osv osv osv.
Jag. Blir. Så. Trött.
Igår fick jag en PÅMINNELSE om en räkning på 1500 kronor från folktandvården i Stockholm.
Efter att ha ringt runt hit och dit kommer det fram att medans jag låg nersövd uppe i Stockholm hade det varit en tandläkare där och lagat nån tand.
1. Jag har aldrig bett om att någon ska laga nån jävla tand. (en bit tand jag bet av för fleeera år sedan)
2. Jag har inte ens fått en vanlig räkning utan hotas med inkasso med en gång.
Wtf?
Stockholm hade skickat räkningen till Skåne (för att jag bor här) och Skåne sa att dom skulle "ta hand om det". Dvs betala det. Är alltså inte meningen att jag ska betala den. Men Skånes landsting tar hand om det genom att skicka räkningen till mig. De måste låtit bli att betala den och sen har JAG fått påminnelsen.
Tydligen är det någon på tandvårdsnämndens kansli jag ska prata med för att reda ut det här men de är ju omöjliga att få tag på. "Kommer tillbaka klockan tre". *ringer klockan tre* "Kommer tillbaka imorgon klockan nio*. Telefonsvarare, kopplas vidare till personer som inte svarar osv osv osv.
Jag. Blir. Så. Trött.
[942] malmö round 2
Delen om tiden i Stockholm finsn här under. Läs den först. Om ni orkar.. hah.
En liten konstig grej. Dagen efter jag kommit upp till Stockholm får jag en rumskompis där. 22-åringen ni vet. Tack vare media vet alla vad ecmo är. Och just det, vad propfol är. Det dom pumpar in mig för att hålla mig nersövd.
Åh, och en till rolig sak. Linas moster bor en bit ifrån helikopterplattan som ligger en bra bit från sjukhuset i Malmö. Hon visste inte mer än att jag var på väg ner till Malmö med helikopter så när hon ser att en ambulanshelikopter är på väg att landa tar hon sin kamera och springer ut och frågar om det inte är så att det är jag som ligger där. Och jovisst är det det, hon får gå in och hälsa på mig och så tar hon några kort. Haha. Jag som inte tycker om att bli fotad ens. Blähä.
Pappa är redan där när jag kommer och det blir massa strul. Allt gick så bra uppe i Stockholm men när jag kommer ner till Malmö hittar dom inte ens rätt ställning till båren så att dom kan rulla in mig. Pappa förlorar det totalt när en av sjuksköterskorna frågar honom om han kan sova bra. "Hade du kunnat sova bra om det hade varit din unge som legat där?". Eh. De blir vänner sen iaf. Hon var en av dom bästa som joibbade där.
Sen händer det inte så mycket alls de närmsta dagarna. Jag ligger i respirator och sover bara. De försöker väcka mig lite då och då men jag sover vidare. På fredan har jag legat nersövd en vecka. På söndagen kommer dom på att det är synd om mig om jag ska vakna upp med halsen full av saker så dom bestämmer sig för att göra en trakeostomi. Istället för att ha munnen full av slangar så har jag dom rakt in i halsen istället.
Det är väl här nånstans på söndagen som jag börjar vakna så smått. Har berättat innan i bloggen att jag har svaga minnesbilder av att jag rullas bort, att pappar berättar om att doms ka skära upp halsen på mig, att jag ligger på sidan och att någon snackar om att jag ska sövas igen. Får lite mer propofol under söndagen så att jag inte vaknar medan dom står och slajsar upp halsen på mig. Höhö. Är rätt säker på att jag är vaken nånstans där.
Jag minns mardrömmarna jag hade här. Tomma, stora, kalla sjukhussalar där jag ska sova under natten. Ah, det är det jag drömmer om. Nätterna på sjukhuset. Elaka sjuksköterskor som sakta tar bort pappret från en piggelin framför näsan på mig när jag bett om en, men så äter hon den själv. Är dessutom på ett sjukhus i Göteborg i mardrömmen.
På söndagen säger pappa att jag klämde hans hand när han bad om det, så jag var väl halvt om halvt vaken då. På måndagen vaknar jag ordentligt.
Mitt minne är jävligt selektivt från det att jag vaknar. Jag minns pappa är där med laptopen och visar samma bilder om och om igen. "Först var du här *visar bild från akuten*, sen var du här *visar bild på lungkliniken*, och sen i Stockholm *visar bild på min bror som sitter brevid en Astrid Lindgren-staty* och sen.." Jag kan inte svara honom för jag kan inte prata, jag är "kuffad". Det innebär att jag har en liten, liten ballong i halsen där tracken sitter som trycker på mina stämband och får således inte fram nånting alls, men jag minns att jag tänker "wtf gjorde ni i vimmerby". Ingen berättar att jag var på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Utan bara att jag var I stockholm och så slänger dom upp en bild på en Astrid Lindgren-staty.
Jag får en tavla med alfabetet på. Det är ett rent helvete att göra sig förstådd med den. För det första kan jag knappt hålla handen stilla. Kroppen är som om jag vore aspackad och att pricka rätt bokstav är inte det lättaste. Dessutom glömmer jag hur ord stavas. Får tänka efter jättelänge. Ibland ger jag upp och börjar stava ordet igen, ibland kommer jag på ett bättre ord för att beskriva vad jag vill och börjar mitt i bokstavera det istället.
Försökte skriva på laptopen också. Det går om möjligt ännu sämre. Hittar inte vissa bokstäver och tänker att de kan jag hoppa över att skriva, dom kommer fatta vad jag skriver ändå. Oj, nu blev det fel bokstav, äh, dm fattar om en liten bokstav är fel. Oj nu råka jag skriva ett par siffror men det kan do väl bortse från. "mmmmmmmmmmm87967awerd" Hur kan dom INTE se att jag vill ha milkshake?!". Ungefär så ja.
Fick massa besökare på måndagen som kom in två och två medans jag hade en bror och en kompis hos mig hela tiden. De hade tydligen fest där ute på gräsmattan för att jag hade vaknat och jag ville sååå gärna vara med, haha.
På måndagkvällen förstod dom att jag ville ha milkshake. Päronmilkshake från mcdonalds. Så god, men nänä, jag fick inte äta eller dricka. Sjuksköterskan som vaktade mig (hade en sjuksköterska i rummet hela tiden, dygnet runt) sa att jag fick vänta på läkarronden för det är dom bestämmer. Jag fick då för mig att ronden var klockan sex på morgonen och räknade minuterna tills klockan blev sex på morgonen. Var vaken hela natten. Det enda jag fick var stora tops doppade i vatten att suga på. Kul. När klockan väl blev sex trodde jag att jag lätt skulle kunna övertyga läkarna om att jag mådde bra och därmed kunna få äta och dricka men näpp. Det var ingen rond sex på morgnen, inte förrän nio. Vänta tre timmar till. Jag var helt förstörd då, hah. Jag var dessutom livrädd att missa ronden, tänk om jag skulle somna och inte kunna be dom om dricka. Katastof. Jag höll mig vaken men nej, fick ingen dricka. Spenderade resten av tisdagen med att tjata mig till lite kaffegrädde och sent på eftermiddagen fick jag äntligen kaffegrädde. Skitgott! Drak två deciliter och det var helt underbart, haha.
Just ja. Respiratorn. Var inkopplad i den på måndagen när jag vaknade. Pappa berättade ju om och om igen vad som hänt med mig. Jag nickade som om jag förstod men la bara vissa ord på minnet. Köpenhamn, konstgjord lunga, hål i halsen och operation. Jag drog då slutsatsen att jag var i Köpenhamn, dom hade opererat in en konstgjord lunga på mig som jag andades med genom halsen.
När dom sa på måndagen att dom skulle "prova och se hur det går nu" så trodde jag att dom skulle testa den konstgjorda lungan. Jag var skitsur, var det verkligen nödvändigt att sno min ena lunga och sätta in en fejklunga? Och hur skulle det bli sen.(vet inte om jag inbillade mig det eller inte, men jag trodde att det hängde flera påsar luft bakom mig). Jag trodde att jag skulle få med mig såna hem sen. Jag var skitarg för att jag tyckte dom hade förstört hela mitt liv. Hur ofta skulle jag behöva åka till sjukhuset och få nya påsar luft. Dom gick ju åt som fan tyckte jag.
Jag skulle bara prova fem minuter eller så sa dom, men det blev en timme. Det blev stort ståhej och alla tyckte det var jättebra. Vad det egentligen handlade om var att dom kopplade ur respiratorn för att kolla hur jag klarade mig utan den, men jag trodde något helt annat, haha.
På tisdagen skulle dom prova nån timme till och kopplade ur den men jag fick den inte ikoplpad igen förrän sent på kvällen när jag skulle sova. Då nånstans började började det gå upp för mig att det inte var så farligt det här med konstgjord lunga, kändes ju precis som vanligt. Vad jag inte tyckte om var respiratorn. Obehagligaste maskinen ever. Men jag trodde alltså fortfarande att jag hade en konstgjord lunga i mig, haha. (den konstgjorda lungan som pappa snackat om var ecmo-maskinen).
Jag bad om min mobil på tisdagen och började smsa kompisar. Det gick sådär. Kunde inte skriva, skickade fel och sådär.
Sov inte natten till onsdagen heller. De gav mig något som skulle hjälpa mig somna men inte fan somnade jag. Eller jag vet inte, jag kanske somnade. Tänkte/drömde att läkarna lurade mig. Att dom sa till mig att dom skulle köra ner mig i kulverterna. Det blev kallt och dragigt och jag öppnade ena ögat men var kvar i samma rum. Men det stod nån läkare och blåste på mig med en fläkt. Då var det verklighet, men det var nog bara en dröm/hallucination.
Kände mig bättre på onsdagen och började bli ordentligt rastlös. Hade varit uppe ur sängen och satt mig i en fåtölj på tisdagen. Inte för att jag kunde stå på mina egna ben direkt, haha. Inga muskler ALLA och sååå skakiga. Fy fan. Igen; som att vara aspackad. Fast utan muskler.
Fick träffa Mulle på onsdagen! Någon (minns inte vem) körde dit honom och jag rullades ut i rullstol (HATADE DEN) och fick träffa honom utanför huset. Första gången jag var ute och första gången jag förstod var på sjukhuset jag låg. (ändå trodde jag här att jag var i Halmstad. Senare samma dag trodde jag att jag var i Göteborg). Tyckte det var gulligt av en kompis osm bor i Malmö att åka ända till Halmstad för att hälsa på mig ett par timmar.
Det där med att jag trodde att jag var i både Halmstad och Göteborg. Jag vete fan var jag fick det ifrån, men helt plötsligt fick jag för mig att jag var i halmstad och att jag jobbade som patient. JOBBADE. Mitt jobb gick ut på att låtsas vara sjuk och bli inlagd på olika sjukhus. När jag fick en ny sjuksköterska som snällt frågade mig hur länge jag legat inlagd för jag verkade vara van vid att dom rengjorda tracken så blev jag helt kallsvettig och tänkte "fan nu kommer dom fatta att jag egentligen inte är sjuk".
Sedan jobbade jag med att frigöra andar och kontollera oväder. Jag hade med andra ord fullt upp på onsdagen och inte hjälpte det med att folk som besökte mig kom och pratade med mig. Då fick jag göra om allting i tankarna. Om ni fattar.
På ondagen kopplades respiratorn bort helt och hållet. Trodde fortfarande att jag hade en konstgjord lunga. Trots alla hallucinationer var jag lite klarare i huvet nu. Började tjata om att få komma hem på onsdagen. Nu när respiratorn väl var borta var det väl inga problem tyckte jag. Att jag varken kunde gå eller prata såg jag inte som några större problem.
Innan det ens var tal om att jag skulle få åka hem så var jag tuvngen att kunna gå, prata, ta bort tracken, ta bort CVK:n unt so weiter. Dom ville inte säga hur lång tid jag skulle få stanna kvar, men ungefär två veckor.
Så fan heller tänkte jag. Dom tog bort tracken på tosdagen och på morgonen var jag ute och gick första gången. Igen; som att vara aspackad. Kunde inte gå själv, men det gick snabbt. Redan på kvällen gick jag själv till pressbyrån med en kompis (även om han envisades med att ta med sig rullstolen fall i fall så gick jag själv hela vägen om än lite vingligt).
När dom tog bort tracken tog dom också bort den lilla ballongen som gjort att jag inte kunnat prata. Var hesare än hesast och kunde inte prata så högt men prata kunde jag iaf. Och sonden! Dom tog bort sonden på torsdagen också. Fy fan vad obehagligt det var. Fick byta rum också eftersom jag inte längre var akut sjuk. Fick ett rum med egen ingång och slapp ha en sjuksköterska i samma rum dygnet runt. (haha, dom bråkade om vem som skulle få sitta inne hos mig. jag var väl inte så rolig direkt, men jag har en rolig familj).
Förutom trött och okoncentrerad och lite groggy mådde jag bra på fredagen (med min konstgjorda lunga, haha). CVK:n togs bort (typ nån grej man kan fylla med blod om det behövs) och alla stygn plockades. Jag hade inte ens varit medveten om jag hade blivit sydd. Dom plocka stygn i ljumsken och halsen (ecmo) och från CVK:n (också i halsen men på andra sidan). Sen var dom och pillade på magen/ryggen så jag tog förgivet att dom plockade stygn där också från operationen. (såhär i efterhand inser jag att dom drog bort stora, runda plåster. Ni vet såna dom klistrar fast med små sladdar).
När alla stygn var borta så sa läkaren att han inte såg några problem med att skicka hem mig över helgen. Skulle dit på lördagmorgon och söndagmorgon för att plåstra om halsen efter tracken men annars kunde jag vara hemma. Två veckor blev ett par dagar. Höhö. När jag kom från Stockholm hade dom sagt att det skulle ta ett par veckor efter att jag vaknat innan jag fick komma hem. Det tog typ fem dagar.
Så; var hemma hela helgen. Var tillbaka på avdelningen på måndan och var där i princip hela dagen. Fick recept, träffade läkare, plåstrades om osv. Sen var jag friiiiiiiii. Eh. Förutom att jag var tvungen att gå dit varje dag för att plåstras om, men 1½ vecka senare eller något så slapp jag det också.
Sådär. Det var det det. Just ja. Veckan efter jag kom hem från sjukhuest så upptäckte jag för första gången att jag inte hade några stygn på ryggen/magen efter operationen. Blev först lite förbryllad. Wtf? Operera in en lunga utan att lämna spår. Jag kanske inte har nån extra lunga ändå. Märkligt, tyckte jag. Samma dag läste jag lite om ecmo. "konstgjord lunga". Aha.
En liten konstig grej. Dagen efter jag kommit upp till Stockholm får jag en rumskompis där. 22-åringen ni vet. Tack vare media vet alla vad ecmo är. Och just det, vad propfol är. Det dom pumpar in mig för att hålla mig nersövd.
Åh, och en till rolig sak. Linas moster bor en bit ifrån helikopterplattan som ligger en bra bit från sjukhuset i Malmö. Hon visste inte mer än att jag var på väg ner till Malmö med helikopter så när hon ser att en ambulanshelikopter är på väg att landa tar hon sin kamera och springer ut och frågar om det inte är så att det är jag som ligger där. Och jovisst är det det, hon får gå in och hälsa på mig och så tar hon några kort. Haha. Jag som inte tycker om att bli fotad ens. Blähä.
Pappa är redan där när jag kommer och det blir massa strul. Allt gick så bra uppe i Stockholm men när jag kommer ner till Malmö hittar dom inte ens rätt ställning till båren så att dom kan rulla in mig. Pappa förlorar det totalt när en av sjuksköterskorna frågar honom om han kan sova bra. "Hade du kunnat sova bra om det hade varit din unge som legat där?". Eh. De blir vänner sen iaf. Hon var en av dom bästa som joibbade där.
Sen händer det inte så mycket alls de närmsta dagarna. Jag ligger i respirator och sover bara. De försöker väcka mig lite då och då men jag sover vidare. På fredan har jag legat nersövd en vecka. På söndagen kommer dom på att det är synd om mig om jag ska vakna upp med halsen full av saker så dom bestämmer sig för att göra en trakeostomi. Istället för att ha munnen full av slangar så har jag dom rakt in i halsen istället.
Det är väl här nånstans på söndagen som jag börjar vakna så smått. Har berättat innan i bloggen att jag har svaga minnesbilder av att jag rullas bort, att pappar berättar om att doms ka skära upp halsen på mig, att jag ligger på sidan och att någon snackar om att jag ska sövas igen. Får lite mer propofol under söndagen så att jag inte vaknar medan dom står och slajsar upp halsen på mig. Höhö. Är rätt säker på att jag är vaken nånstans där.
Jag minns mardrömmarna jag hade här. Tomma, stora, kalla sjukhussalar där jag ska sova under natten. Ah, det är det jag drömmer om. Nätterna på sjukhuset. Elaka sjuksköterskor som sakta tar bort pappret från en piggelin framför näsan på mig när jag bett om en, men så äter hon den själv. Är dessutom på ett sjukhus i Göteborg i mardrömmen.
På söndagen säger pappa att jag klämde hans hand när han bad om det, så jag var väl halvt om halvt vaken då. På måndagen vaknar jag ordentligt.
Mitt minne är jävligt selektivt från det att jag vaknar. Jag minns pappa är där med laptopen och visar samma bilder om och om igen. "Först var du här *visar bild från akuten*, sen var du här *visar bild på lungkliniken*, och sen i Stockholm *visar bild på min bror som sitter brevid en Astrid Lindgren-staty* och sen.." Jag kan inte svara honom för jag kan inte prata, jag är "kuffad". Det innebär att jag har en liten, liten ballong i halsen där tracken sitter som trycker på mina stämband och får således inte fram nånting alls, men jag minns att jag tänker "wtf gjorde ni i vimmerby". Ingen berättar att jag var på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Utan bara att jag var I stockholm och så slänger dom upp en bild på en Astrid Lindgren-staty.
Jag får en tavla med alfabetet på. Det är ett rent helvete att göra sig förstådd med den. För det första kan jag knappt hålla handen stilla. Kroppen är som om jag vore aspackad och att pricka rätt bokstav är inte det lättaste. Dessutom glömmer jag hur ord stavas. Får tänka efter jättelänge. Ibland ger jag upp och börjar stava ordet igen, ibland kommer jag på ett bättre ord för att beskriva vad jag vill och börjar mitt i bokstavera det istället.
Försökte skriva på laptopen också. Det går om möjligt ännu sämre. Hittar inte vissa bokstäver och tänker att de kan jag hoppa över att skriva, dom kommer fatta vad jag skriver ändå. Oj, nu blev det fel bokstav, äh, dm fattar om en liten bokstav är fel. Oj nu råka jag skriva ett par siffror men det kan do väl bortse från. "mmmmmmmmmmm87967awerd" Hur kan dom INTE se att jag vill ha milkshake?!". Ungefär så ja.
Fick massa besökare på måndagen som kom in två och två medans jag hade en bror och en kompis hos mig hela tiden. De hade tydligen fest där ute på gräsmattan för att jag hade vaknat och jag ville sååå gärna vara med, haha.
På måndagkvällen förstod dom att jag ville ha milkshake. Päronmilkshake från mcdonalds. Så god, men nänä, jag fick inte äta eller dricka. Sjuksköterskan som vaktade mig (hade en sjuksköterska i rummet hela tiden, dygnet runt) sa att jag fick vänta på läkarronden för det är dom bestämmer. Jag fick då för mig att ronden var klockan sex på morgonen och räknade minuterna tills klockan blev sex på morgonen. Var vaken hela natten. Det enda jag fick var stora tops doppade i vatten att suga på. Kul. När klockan väl blev sex trodde jag att jag lätt skulle kunna övertyga läkarna om att jag mådde bra och därmed kunna få äta och dricka men näpp. Det var ingen rond sex på morgnen, inte förrän nio. Vänta tre timmar till. Jag var helt förstörd då, hah. Jag var dessutom livrädd att missa ronden, tänk om jag skulle somna och inte kunna be dom om dricka. Katastof. Jag höll mig vaken men nej, fick ingen dricka. Spenderade resten av tisdagen med att tjata mig till lite kaffegrädde och sent på eftermiddagen fick jag äntligen kaffegrädde. Skitgott! Drak två deciliter och det var helt underbart, haha.
Just ja. Respiratorn. Var inkopplad i den på måndagen när jag vaknade. Pappa berättade ju om och om igen vad som hänt med mig. Jag nickade som om jag förstod men la bara vissa ord på minnet. Köpenhamn, konstgjord lunga, hål i halsen och operation. Jag drog då slutsatsen att jag var i Köpenhamn, dom hade opererat in en konstgjord lunga på mig som jag andades med genom halsen.
När dom sa på måndagen att dom skulle "prova och se hur det går nu" så trodde jag att dom skulle testa den konstgjorda lungan. Jag var skitsur, var det verkligen nödvändigt att sno min ena lunga och sätta in en fejklunga? Och hur skulle det bli sen.(vet inte om jag inbillade mig det eller inte, men jag trodde att det hängde flera påsar luft bakom mig). Jag trodde att jag skulle få med mig såna hem sen. Jag var skitarg för att jag tyckte dom hade förstört hela mitt liv. Hur ofta skulle jag behöva åka till sjukhuset och få nya påsar luft. Dom gick ju åt som fan tyckte jag.
Jag skulle bara prova fem minuter eller så sa dom, men det blev en timme. Det blev stort ståhej och alla tyckte det var jättebra. Vad det egentligen handlade om var att dom kopplade ur respiratorn för att kolla hur jag klarade mig utan den, men jag trodde något helt annat, haha.
På tisdagen skulle dom prova nån timme till och kopplade ur den men jag fick den inte ikoplpad igen förrän sent på kvällen när jag skulle sova. Då nånstans började började det gå upp för mig att det inte var så farligt det här med konstgjord lunga, kändes ju precis som vanligt. Vad jag inte tyckte om var respiratorn. Obehagligaste maskinen ever. Men jag trodde alltså fortfarande att jag hade en konstgjord lunga i mig, haha. (den konstgjorda lungan som pappa snackat om var ecmo-maskinen).
Jag bad om min mobil på tisdagen och började smsa kompisar. Det gick sådär. Kunde inte skriva, skickade fel och sådär.
Sov inte natten till onsdagen heller. De gav mig något som skulle hjälpa mig somna men inte fan somnade jag. Eller jag vet inte, jag kanske somnade. Tänkte/drömde att läkarna lurade mig. Att dom sa till mig att dom skulle köra ner mig i kulverterna. Det blev kallt och dragigt och jag öppnade ena ögat men var kvar i samma rum. Men det stod nån läkare och blåste på mig med en fläkt. Då var det verklighet, men det var nog bara en dröm/hallucination.
Kände mig bättre på onsdagen och började bli ordentligt rastlös. Hade varit uppe ur sängen och satt mig i en fåtölj på tisdagen. Inte för att jag kunde stå på mina egna ben direkt, haha. Inga muskler ALLA och sååå skakiga. Fy fan. Igen; som att vara aspackad. Fast utan muskler.
Fick träffa Mulle på onsdagen! Någon (minns inte vem) körde dit honom och jag rullades ut i rullstol (HATADE DEN) och fick träffa honom utanför huset. Första gången jag var ute och första gången jag förstod var på sjukhuset jag låg. (ändå trodde jag här att jag var i Halmstad. Senare samma dag trodde jag att jag var i Göteborg). Tyckte det var gulligt av en kompis osm bor i Malmö att åka ända till Halmstad för att hälsa på mig ett par timmar.
Det där med att jag trodde att jag var i både Halmstad och Göteborg. Jag vete fan var jag fick det ifrån, men helt plötsligt fick jag för mig att jag var i halmstad och att jag jobbade som patient. JOBBADE. Mitt jobb gick ut på att låtsas vara sjuk och bli inlagd på olika sjukhus. När jag fick en ny sjuksköterska som snällt frågade mig hur länge jag legat inlagd för jag verkade vara van vid att dom rengjorda tracken så blev jag helt kallsvettig och tänkte "fan nu kommer dom fatta att jag egentligen inte är sjuk".
Sedan jobbade jag med att frigöra andar och kontollera oväder. Jag hade med andra ord fullt upp på onsdagen och inte hjälpte det med att folk som besökte mig kom och pratade med mig. Då fick jag göra om allting i tankarna. Om ni fattar.
På ondagen kopplades respiratorn bort helt och hållet. Trodde fortfarande att jag hade en konstgjord lunga. Trots alla hallucinationer var jag lite klarare i huvet nu. Började tjata om att få komma hem på onsdagen. Nu när respiratorn väl var borta var det väl inga problem tyckte jag. Att jag varken kunde gå eller prata såg jag inte som några större problem.
Innan det ens var tal om att jag skulle få åka hem så var jag tuvngen att kunna gå, prata, ta bort tracken, ta bort CVK:n unt so weiter. Dom ville inte säga hur lång tid jag skulle få stanna kvar, men ungefär två veckor.
Så fan heller tänkte jag. Dom tog bort tracken på tosdagen och på morgonen var jag ute och gick första gången. Igen; som att vara aspackad. Kunde inte gå själv, men det gick snabbt. Redan på kvällen gick jag själv till pressbyrån med en kompis (även om han envisades med att ta med sig rullstolen fall i fall så gick jag själv hela vägen om än lite vingligt).
När dom tog bort tracken tog dom också bort den lilla ballongen som gjort att jag inte kunnat prata. Var hesare än hesast och kunde inte prata så högt men prata kunde jag iaf. Och sonden! Dom tog bort sonden på torsdagen också. Fy fan vad obehagligt det var. Fick byta rum också eftersom jag inte längre var akut sjuk. Fick ett rum med egen ingång och slapp ha en sjuksköterska i samma rum dygnet runt. (haha, dom bråkade om vem som skulle få sitta inne hos mig. jag var väl inte så rolig direkt, men jag har en rolig familj).
Förutom trött och okoncentrerad och lite groggy mådde jag bra på fredagen (med min konstgjorda lunga, haha). CVK:n togs bort (typ nån grej man kan fylla med blod om det behövs) och alla stygn plockades. Jag hade inte ens varit medveten om jag hade blivit sydd. Dom plocka stygn i ljumsken och halsen (ecmo) och från CVK:n (också i halsen men på andra sidan). Sen var dom och pillade på magen/ryggen så jag tog förgivet att dom plockade stygn där också från operationen. (såhär i efterhand inser jag att dom drog bort stora, runda plåster. Ni vet såna dom klistrar fast med små sladdar).
När alla stygn var borta så sa läkaren att han inte såg några problem med att skicka hem mig över helgen. Skulle dit på lördagmorgon och söndagmorgon för att plåstra om halsen efter tracken men annars kunde jag vara hemma. Två veckor blev ett par dagar. Höhö. När jag kom från Stockholm hade dom sagt att det skulle ta ett par veckor efter att jag vaknat innan jag fick komma hem. Det tog typ fem dagar.
Så; var hemma hela helgen. Var tillbaka på avdelningen på måndan och var där i princip hela dagen. Fick recept, träffade läkare, plåstrades om osv. Sen var jag friiiiiiiii. Eh. Förutom att jag var tvungen att gå dit varje dag för att plåstras om, men 1½ vecka senare eller något så slapp jag det också.
Sådär. Det var det det. Just ja. Veckan efter jag kom hem från sjukhuest så upptäckte jag för första gången att jag inte hade några stygn på ryggen/magen efter operationen. Blev först lite förbryllad. Wtf? Operera in en lunga utan att lämna spår. Jag kanske inte har nån extra lunga ändå. Märkligt, tyckte jag. Samma dag läste jag lite om ecmo. "konstgjord lunga". Aha.
[941] stockholm
När de väl kopplat in mig har de inte bråttom utan kör lugnt upp mig till Stockholm (jaja, Solna om vi ska vara petnoga då). Pappa och en bror flyger upp och hinner dit före mig. Andra brorsan som är flygrädd tar bussen.
Vet inte riktigt vad jag ska skriva om Stockholm mer än att människorna som jobbar där är sjukt, underbart snälla. Pappa sa att hann skulle kunna gifta sig med varenda en där utan att blinka. De fixar verkligen allt. Skickade en betald taxi till flygplatsen soms tod och väntade på dom när dom kom, ordnade boende till dom osv. Efter allt jag ställt till med känns det jävligt skönt att veta att dom slapp fixa med allt sånt.
Förutom diverse tuber och grejor nerkörda i halsen har jag en tjock slang in i halsen som går ner till hjärtat och en likadan slang inkörd i ljumsken som också leder till hjärtat. Blodet pumpas ut och renas och sen in igen. Fick hur mycket donerat blod som helst.
Fler människor jag tycker om kommer upp till Stockholm och av en ren händelse så råker en familj pappa känner vara på semester i Stockholm så dom är också där.
Pappa har inte sovit på ett par dagar och börjar hallucinera. Ett par av Linas släktingar kommer också upp där.
Blir bättre på tisdagen och då bestäms det att jag ska vara kvar ett tag till och de ska försöka väcka mig. Min andra bror som är kvar i LA och en kompis bestämmer sig för att åka upp och vara där när jag vaknar men nästa dag är det någons om behöver ecmo-platsen mer än jag (en viss skotska) så på onsdagen kommer jag tillbaka till Malmö med helikopiter. Åh, jag ahr åkt helikopter från Stockholm till Malmö (och mellanlandat i Jönköping). Jag ahr alltid velat göra det! Kanske inte just från Stockholm till Malmö, men att överhuvudtaget få åka helikopter. Och nu har jag gjort, fast jag minns inte ett skit för jag sov. Så. Jävla. Störigt.
På onsdagmorgonen uppe i Stockholm flippar pappa ut lite grann. Går upp halvfem på morgonen och väcker alla och stressar runt. Han säger att de ska säga hejdå till mig innan jag flygs ner och att de måste göra det innan åtta. Han säger att det är superviktigt att gå upp till mig en sista gång. Ingen följer med honom när han går ut (duh, ecmoavdelningen öppnar för anhöriga sex på morgonen). En stund senare ringer han från Bromma flygplats och säger att han har fixat en flygbiljett hem. "Vi ses i Malmö".
De andra går iaf upp till mig och tar tåget tillbaka till Malmö.
Jag har flera bilder från när de lastar in mig i heliptern och när de flyger iväg och det ser inte ut som jag. Det lilla man kan se av ansiktet är jättesvullet, resten är tejpat. Har tejp runt hela munnen för att hålla fast alla tuber och grejor som är nerkörda i halsen.
Det var Stoclholm det. Skriver Malmö round 2 med en gång.
Vet inte riktigt vad jag ska skriva om Stockholm mer än att människorna som jobbar där är sjukt, underbart snälla. Pappa sa att hann skulle kunna gifta sig med varenda en där utan att blinka. De fixar verkligen allt. Skickade en betald taxi till flygplatsen soms tod och väntade på dom när dom kom, ordnade boende till dom osv. Efter allt jag ställt till med känns det jävligt skönt att veta att dom slapp fixa med allt sånt.
Förutom diverse tuber och grejor nerkörda i halsen har jag en tjock slang in i halsen som går ner till hjärtat och en likadan slang inkörd i ljumsken som också leder till hjärtat. Blodet pumpas ut och renas och sen in igen. Fick hur mycket donerat blod som helst.
Fler människor jag tycker om kommer upp till Stockholm och av en ren händelse så råker en familj pappa känner vara på semester i Stockholm så dom är också där.
Pappa har inte sovit på ett par dagar och börjar hallucinera. Ett par av Linas släktingar kommer också upp där.
Blir bättre på tisdagen och då bestäms det att jag ska vara kvar ett tag till och de ska försöka väcka mig. Min andra bror som är kvar i LA och en kompis bestämmer sig för att åka upp och vara där när jag vaknar men nästa dag är det någons om behöver ecmo-platsen mer än jag (en viss skotska) så på onsdagen kommer jag tillbaka till Malmö med helikopiter. Åh, jag ahr åkt helikopter från Stockholm till Malmö (och mellanlandat i Jönköping). Jag ahr alltid velat göra det! Kanske inte just från Stockholm till Malmö, men att överhuvudtaget få åka helikopter. Och nu har jag gjort, fast jag minns inte ett skit för jag sov. Så. Jävla. Störigt.
På onsdagmorgonen uppe i Stockholm flippar pappa ut lite grann. Går upp halvfem på morgonen och väcker alla och stressar runt. Han säger att de ska säga hejdå till mig innan jag flygs ner och att de måste göra det innan åtta. Han säger att det är superviktigt att gå upp till mig en sista gång. Ingen följer med honom när han går ut (duh, ecmoavdelningen öppnar för anhöriga sex på morgonen). En stund senare ringer han från Bromma flygplats och säger att han har fixat en flygbiljett hem. "Vi ses i Malmö".
De andra går iaf upp till mig och tar tåget tillbaka till Malmö.
Jag har flera bilder från när de lastar in mig i heliptern och när de flyger iväg och det ser inte ut som jag. Det lilla man kan se av ansiktet är jättesvullet, resten är tejpat. Har tejp runt hela munnen för att hålla fast alla tuber och grejor som är nerkörda i halsen.
Det var Stoclholm det. Skriver Malmö round 2 med en gång.
[940] del 1
Dags att skriva om vad som hände i somras, kanske?
Det här är alltså del 1, vi kan kalla den "Malmö round 1"
Jag blir nästan ALLTID dålig på sommaren så när jag började få rethosta den 11 juli tänkte jag bara "jahapp, så var det dags igen". Antingen går den över av sig själv eller så tröttnar jag på att hosta och går iväg till vårdcentralen och andas ventolin sen brukar jag bli bra. Så jag väntade ett par dagar och jag blev bara sämre. På onsdagskvällen sov inte Molls hemma så jag tänkte passa på att gå ner till Ahlmansgatan (vet inte riktigt vad det kallas? En akut, men ändå inte). Jag var säker på att det var öppet till tio, men icke, dom stängde redan åtta så det blev inget av det. Att traska iväg till den riktiga akuten kändes lite overkill så jag bestämde mig för att ringa ner till vårdcentralen och (förhoppningsvis) få en tid samma förmiddag (innan Myllos skulle komma hem).
På torsdagen när jag vaknade var jag ännu sämre. Ringde vårdcentralen med en gång och fick en tid en halvtimme senare. Det tar ungefär fem minuter att gå dit men jag gick med en gång ändå. Jag blev tio minuter sen. Hyperventilerade som en tok och var tvungen att sitta ner hela jävla tiden. Jag kom fram till slut och och det blev det vanliga; ventolin och recept på betapred. Sjuksköterskan där undrade om jag inte ville åka till sjukhuset istället. "Nänä, det här är inga problem" tyckte jag och fick en broschyr om astma. Haha.
Molls kom hem och jag kände mig något bättre. MIn bror kom och hälsade på och och han kollade igenom broschyren som jag hade fått. Om man andas mycket med magen skulle man ringa 112 stod det. Och det gjorde jag ju, men jag hade varit på vårdcentralen och det räckte gott och väl tyckte jag.
Nästa dag (fredag) var jag om möjligt ännu sämre. Kunde seriöst knappt andas. Kändes som jag luften bara gick halvvägs ner i halsen. Jag ringde vårdcentralen (igen..) och fick en tid med en gång (igen). Jag ringde Molls gammelmormor (hon bor rätt nära oss så jag hade bett henne ta Molls medans jag var iväg. Inget minne alls av det) och sen vet ingen vad som händer riktigt. Enda vittnet vi har här är Molls. Hon måste ha varit den som ringt efter ambulans. Det makes no sense att jag skulle gå enda ut i köket för att ringa efter en när jag hade mobilen i fickan. (den ringde jag till Molls gammelmormor från). Borde man inte kunna ta reda på det förresten? Jag litar inte på Molls riktigt. Först hade hon sagt att det var hon, sen hade hon ångrat sig och sagt att hon inte visste.
Hursomhelst. Jag minns att jag inte kan gå ner för trapporna. Känns som jag ska dö vid minsta lilla ansträngning (typ stå upp) så jag hasar ner för trapporna, sittandes. Molls hon sympatihasar med mig och vi skrattar båda två. HELT SJUKT. Hon hasar/glider/whatever rätt sakta men sen får hon upp värsta farten, haha.
När vi är längst ner orkar jag inte resa mig. Kan inte resa mig. Så vi sitter där ett par minuter och väntar på Molls gammelmormor så att jag kan sticka till vårdcentralen sen. Jag blir GANSKA SÅ förvånad när porten öppnas och det står två killar i gröna kläder och tittar på oss. Wtf? Ambulanskillar. Jahapp. "Vilket sammanträffande" tänker jag. Nån annan i huset känner sig också döende.
Det enda jag minns sen är att dom vill ta in båren i trappan men jag tänker HELL NO och går själv cirkus 50 meter bort till ambulansen. Jag som knappt kunnat ta två steg utan att få panik går hela 50 meter. "Jag kan gå, jag är inte sjuk. Jag är inte sjuk. Jag är inte sjuk. Bara en liten bit". Haha, ungefär så tänker jag där. Jag får ventolin i ambulansen och killen som sitter där bak med mig säger att jag ska få mer på akuten och att jag sen kommer bli bra och får åka hem igen. Minns att Molls sitter i mitt knä inne i ambulansen och jag gör grimaser åt henne i den där grejen man ska andas in genom och vi börjar skratta igen. (snacka om att vi två är lättroade).
Ambulansen står alltså still här nere ett bra tag. Jag minns inte alls så mycket (som ni säkert förstått vid det här laget, haha). Gammelmormorn kommer och tar med sig Molls hem (minns inte ett skit av att jag skulle sagt hejdå till Molls). Minns inte att ambulansen börjar köra.
Minns att jag kommer fram lite sådör. Stoooort kallt garage. Och sen in på akuten då. Pappa kommer rätt fort och ja, kommer ihåg att han och en av mina brorsor är där. Minns hur dom sitter i förhållande till sängen och att man ser receptionen från var jag ligger. That's it.
Det är det sista (någorlunda) klara minnet jag har. Resten här nere är vad folk berättat för mig.
Jag har fått berättat för mig att dom som jobbade på akuten sa att jag skulle få medicin och sen skulle det vara fixat och klart och jag skulle få åka hem igen ett par timmar senare. Jag kom in på akuten vid tio på morgonen och blir kvar där ett par timmar. Jag blir uppkoplpad till nån liten maskins om mäter nånting. Glömt vad den mäter, men jag tycker det är coolt och ber pappa fota monitorn vilket han gör. Medicinerna biter (såklart) inte på mig så när dom inte kan göra något mer på akuten skickar dom iväg mig till lungkliniken (tror jag det hette). Jag hinner bara vara där ett par timmar innan dom skickar vidare mig igen. Intensivvårdsavdelningen. Det är en fredag, lungkliniken kommer att ha brist på personal medans det kommer att vara folk på intensiven hela helgen. Då är det det snack om att jag eventuellt kommer att få sova en natt på sjukhuset.
Jag kommer till intensivvårdsavdelningen på eftermiddan och eftersom jag inte blivit bättre alls inser jag att jag kommer vara tvungen att sova en natt på sjukhuset. Jag ber pappa åka hem och hämta laptopen så att jag kan maila min lärare (skulle ha muntlig examen på måndan) och gå ut med Mulle. En kompis har dykt upp så jag skickar hem alla andra.
På vägen till min lägenhet köper pappa kaffe på nåt café. Han får en kortlek till och tänker att han ska ta med sig den när han går tillbaka. Jag har ingen aning om vad jag och kompisen gör medans dom andra är borta (har inte frågat) men jag blir sämre och dom bestämmer sig för att söva mig så jag får vila. Jag säger till min kompis att vad som än händer får dom inte söva mig. (varför så rädd för det helt plötsligt? fattar inte varför skulle säga något sånt). Kompisen ringer efter pappa som redan var på väg tillbaka till sjukhuset, men nu får han bråttom, haha.
Plötsligt så är rummet fullt av människor och jag ropar på min bror hela tiden. Han står liksom bakom läkarna så jag ser honom inte men jag ropar på honom hela tiden. Varje gång jag ropar tittar han fram och jag flinar.
Jag har svaaaaaga minnen av att jag förstår att dom ska söva mig. "Nu kommer du somna" osv och jag minns att pappa är där och yes, han var den enda inne i rummet när jag sövdes.
Anyways. Jag somnar och tanken är att jag bara ska ligga nersövd ett par timmar eller så. Men jag hålls nersövd under natten. Nästa dag (lördag) försöker dom väcka mig men jag vaknar inte. Hela lördagen går och det kommer och går folk hos mig hela tiden (jag hade tydligen lots of besökare). Läkarna säger att det är "stabilt men livshotande" hur det nu går ihop. Det snackas mycket om vad det värsta som kan hända är och det är att luftrören krampar och det hade dom visst redan gjort då. (har ingen aning om när). Förresten tog jag 59 andetag i minuten när jag kom in på akuten. Det nämns lite i förbidarten sådär att koldioxidhalten i blodet kan stiga och att det också är farligt men ingen verkar tro att det kommer hända.
Men hallå, ni känner mig vid det här laget, right? Vid elvatiden på kvällen går alla hem. Det är "stabilt med livshotande" men dom kan inte göra mer än vad dom redan gör. Alla åker hem till sig men ringer upp till mig stup i kvarten. Jättegulligt, jag fick en egen telefon dit folk kunde ringa och så svarade det en syster som berättade hur det var med mig.
Vid etttiden på natten ringer dom till papap och vill han ska komma för jag har blivit sämre. Såklart har koldioxidhalten ökat. Den har hela tiden legat på 10€ (på 10.5% är man död). Jag hade 10% redan när jag kom in på akuten men det är inte förräns nu den ökar ännu mer.
Ingen kan göra ett skit åt att den ökar (förutom jag, det är jag som "förgiftar" mig själv genom alla korta andetag) och den fortsätter öka. Hela rummet är fullt av läkare och pappa är där + mina brödrar och koldioxidhalten fortsätter att öka. Någon kommer på att ringa ecmo-teamet. (antar att alla vet vad det är vid det här laget pga svininfluensan). Dom ville skicka mig till ecmon i köpenhamn men där var det fullt så det fick bli stockholm. Ecmomänniskorna är på väg till Malmö från Stockholm och ringer hela tiden och berättar hur långt dom har kvar till Malmö.
Koldioxidhalten ökar ytterligare och har gått förbi 10.5 för längesen. Med andra ord borde jag vara död. Alla väntar på att jag dö för man ska inte kunna ha 11.4% (nådde upp i det innan det sjönk igen). Det GÅR inte att ha så mycket och fortfarande leva. (alla organ slutar funka om man har 10-10.5% koldioxid i blodet).
Nånstans här ger överläkaren upp. Han backar ett par steg och tittar på min pappa och skakar på huvudet. Och sen börjar alla gråta (pappa, alla läkare, systrar unt so weiter) medans min ena bror går ut i korridoren och svär och sparkar omkull saker.
Pappa har berättat att han tänkte att han fortfarande har barn kvar, att han inte får bryta ihop fullständigt. Han trodde verkligen att jag var liksom..borta föralltid då. Men just DÅ stormar ecmomänniskorna in i rummet och börjar koppla in mig i hur många maskiner som helst. Dom kommer klockan sex på morgonen och det har alltså tagit dom 3 timmar och en kvart att köra Stockholm-Malmö. Dom måste kört som idioter, haha.
Det tar tre timmar innan dom blir klara med att koppla in mig och sen kör dom upp mig till Stockholm.
Det här är alltså del 1, vi kan kalla den "Malmö round 1"
Jag blir nästan ALLTID dålig på sommaren så när jag började få rethosta den 11 juli tänkte jag bara "jahapp, så var det dags igen". Antingen går den över av sig själv eller så tröttnar jag på att hosta och går iväg till vårdcentralen och andas ventolin sen brukar jag bli bra. Så jag väntade ett par dagar och jag blev bara sämre. På onsdagskvällen sov inte Molls hemma så jag tänkte passa på att gå ner till Ahlmansgatan (vet inte riktigt vad det kallas? En akut, men ändå inte). Jag var säker på att det var öppet till tio, men icke, dom stängde redan åtta så det blev inget av det. Att traska iväg till den riktiga akuten kändes lite overkill så jag bestämde mig för att ringa ner till vårdcentralen och (förhoppningsvis) få en tid samma förmiddag (innan Myllos skulle komma hem).
På torsdagen när jag vaknade var jag ännu sämre. Ringde vårdcentralen med en gång och fick en tid en halvtimme senare. Det tar ungefär fem minuter att gå dit men jag gick med en gång ändå. Jag blev tio minuter sen. Hyperventilerade som en tok och var tvungen att sitta ner hela jävla tiden. Jag kom fram till slut och och det blev det vanliga; ventolin och recept på betapred. Sjuksköterskan där undrade om jag inte ville åka till sjukhuset istället. "Nänä, det här är inga problem" tyckte jag och fick en broschyr om astma. Haha.
Molls kom hem och jag kände mig något bättre. MIn bror kom och hälsade på och och han kollade igenom broschyren som jag hade fått. Om man andas mycket med magen skulle man ringa 112 stod det. Och det gjorde jag ju, men jag hade varit på vårdcentralen och det räckte gott och väl tyckte jag.
Nästa dag (fredag) var jag om möjligt ännu sämre. Kunde seriöst knappt andas. Kändes som jag luften bara gick halvvägs ner i halsen. Jag ringde vårdcentralen (igen..) och fick en tid med en gång (igen). Jag ringde Molls gammelmormor (hon bor rätt nära oss så jag hade bett henne ta Molls medans jag var iväg. Inget minne alls av det) och sen vet ingen vad som händer riktigt. Enda vittnet vi har här är Molls. Hon måste ha varit den som ringt efter ambulans. Det makes no sense att jag skulle gå enda ut i köket för att ringa efter en när jag hade mobilen i fickan. (den ringde jag till Molls gammelmormor från). Borde man inte kunna ta reda på det förresten? Jag litar inte på Molls riktigt. Först hade hon sagt att det var hon, sen hade hon ångrat sig och sagt att hon inte visste.
Hursomhelst. Jag minns att jag inte kan gå ner för trapporna. Känns som jag ska dö vid minsta lilla ansträngning (typ stå upp) så jag hasar ner för trapporna, sittandes. Molls hon sympatihasar med mig och vi skrattar båda två. HELT SJUKT. Hon hasar/glider/whatever rätt sakta men sen får hon upp värsta farten, haha.
När vi är längst ner orkar jag inte resa mig. Kan inte resa mig. Så vi sitter där ett par minuter och väntar på Molls gammelmormor så att jag kan sticka till vårdcentralen sen. Jag blir GANSKA SÅ förvånad när porten öppnas och det står två killar i gröna kläder och tittar på oss. Wtf? Ambulanskillar. Jahapp. "Vilket sammanträffande" tänker jag. Nån annan i huset känner sig också döende.
Det enda jag minns sen är att dom vill ta in båren i trappan men jag tänker HELL NO och går själv cirkus 50 meter bort till ambulansen. Jag som knappt kunnat ta två steg utan att få panik går hela 50 meter. "Jag kan gå, jag är inte sjuk. Jag är inte sjuk. Jag är inte sjuk. Bara en liten bit". Haha, ungefär så tänker jag där. Jag får ventolin i ambulansen och killen som sitter där bak med mig säger att jag ska få mer på akuten och att jag sen kommer bli bra och får åka hem igen. Minns att Molls sitter i mitt knä inne i ambulansen och jag gör grimaser åt henne i den där grejen man ska andas in genom och vi börjar skratta igen. (snacka om att vi två är lättroade).
Ambulansen står alltså still här nere ett bra tag. Jag minns inte alls så mycket (som ni säkert förstått vid det här laget, haha). Gammelmormorn kommer och tar med sig Molls hem (minns inte ett skit av att jag skulle sagt hejdå till Molls). Minns inte att ambulansen börjar köra.
Minns att jag kommer fram lite sådör. Stoooort kallt garage. Och sen in på akuten då. Pappa kommer rätt fort och ja, kommer ihåg att han och en av mina brorsor är där. Minns hur dom sitter i förhållande till sängen och att man ser receptionen från var jag ligger. That's it.
Det är det sista (någorlunda) klara minnet jag har. Resten här nere är vad folk berättat för mig.
Jag har fått berättat för mig att dom som jobbade på akuten sa att jag skulle få medicin och sen skulle det vara fixat och klart och jag skulle få åka hem igen ett par timmar senare. Jag kom in på akuten vid tio på morgonen och blir kvar där ett par timmar. Jag blir uppkoplpad till nån liten maskins om mäter nånting. Glömt vad den mäter, men jag tycker det är coolt och ber pappa fota monitorn vilket han gör. Medicinerna biter (såklart) inte på mig så när dom inte kan göra något mer på akuten skickar dom iväg mig till lungkliniken (tror jag det hette). Jag hinner bara vara där ett par timmar innan dom skickar vidare mig igen. Intensivvårdsavdelningen. Det är en fredag, lungkliniken kommer att ha brist på personal medans det kommer att vara folk på intensiven hela helgen. Då är det det snack om att jag eventuellt kommer att få sova en natt på sjukhuset.
Jag kommer till intensivvårdsavdelningen på eftermiddan och eftersom jag inte blivit bättre alls inser jag att jag kommer vara tvungen att sova en natt på sjukhuset. Jag ber pappa åka hem och hämta laptopen så att jag kan maila min lärare (skulle ha muntlig examen på måndan) och gå ut med Mulle. En kompis har dykt upp så jag skickar hem alla andra.
På vägen till min lägenhet köper pappa kaffe på nåt café. Han får en kortlek till och tänker att han ska ta med sig den när han går tillbaka. Jag har ingen aning om vad jag och kompisen gör medans dom andra är borta (har inte frågat) men jag blir sämre och dom bestämmer sig för att söva mig så jag får vila. Jag säger till min kompis att vad som än händer får dom inte söva mig. (varför så rädd för det helt plötsligt? fattar inte varför skulle säga något sånt). Kompisen ringer efter pappa som redan var på väg tillbaka till sjukhuset, men nu får han bråttom, haha.
Plötsligt så är rummet fullt av människor och jag ropar på min bror hela tiden. Han står liksom bakom läkarna så jag ser honom inte men jag ropar på honom hela tiden. Varje gång jag ropar tittar han fram och jag flinar.
Jag har svaaaaaga minnen av att jag förstår att dom ska söva mig. "Nu kommer du somna" osv och jag minns att pappa är där och yes, han var den enda inne i rummet när jag sövdes.
Anyways. Jag somnar och tanken är att jag bara ska ligga nersövd ett par timmar eller så. Men jag hålls nersövd under natten. Nästa dag (lördag) försöker dom väcka mig men jag vaknar inte. Hela lördagen går och det kommer och går folk hos mig hela tiden (jag hade tydligen lots of besökare). Läkarna säger att det är "stabilt men livshotande" hur det nu går ihop. Det snackas mycket om vad det värsta som kan hända är och det är att luftrören krampar och det hade dom visst redan gjort då. (har ingen aning om när). Förresten tog jag 59 andetag i minuten när jag kom in på akuten. Det nämns lite i förbidarten sådär att koldioxidhalten i blodet kan stiga och att det också är farligt men ingen verkar tro att det kommer hända.
Men hallå, ni känner mig vid det här laget, right? Vid elvatiden på kvällen går alla hem. Det är "stabilt med livshotande" men dom kan inte göra mer än vad dom redan gör. Alla åker hem till sig men ringer upp till mig stup i kvarten. Jättegulligt, jag fick en egen telefon dit folk kunde ringa och så svarade det en syster som berättade hur det var med mig.
Vid etttiden på natten ringer dom till papap och vill han ska komma för jag har blivit sämre. Såklart har koldioxidhalten ökat. Den har hela tiden legat på 10€ (på 10.5% är man död). Jag hade 10% redan när jag kom in på akuten men det är inte förräns nu den ökar ännu mer.
Ingen kan göra ett skit åt att den ökar (förutom jag, det är jag som "förgiftar" mig själv genom alla korta andetag) och den fortsätter öka. Hela rummet är fullt av läkare och pappa är där + mina brödrar och koldioxidhalten fortsätter att öka. Någon kommer på att ringa ecmo-teamet. (antar att alla vet vad det är vid det här laget pga svininfluensan). Dom ville skicka mig till ecmon i köpenhamn men där var det fullt så det fick bli stockholm. Ecmomänniskorna är på väg till Malmö från Stockholm och ringer hela tiden och berättar hur långt dom har kvar till Malmö.
Koldioxidhalten ökar ytterligare och har gått förbi 10.5 för längesen. Med andra ord borde jag vara död. Alla väntar på att jag dö för man ska inte kunna ha 11.4% (nådde upp i det innan det sjönk igen). Det GÅR inte att ha så mycket och fortfarande leva. (alla organ slutar funka om man har 10-10.5% koldioxid i blodet).
Nånstans här ger överläkaren upp. Han backar ett par steg och tittar på min pappa och skakar på huvudet. Och sen börjar alla gråta (pappa, alla läkare, systrar unt so weiter) medans min ena bror går ut i korridoren och svär och sparkar omkull saker.
Pappa har berättat att han tänkte att han fortfarande har barn kvar, att han inte får bryta ihop fullständigt. Han trodde verkligen att jag var liksom..borta föralltid då. Men just DÅ stormar ecmomänniskorna in i rummet och börjar koppla in mig i hur många maskiner som helst. Dom kommer klockan sex på morgonen och det har alltså tagit dom 3 timmar och en kvart att köra Stockholm-Malmö. Dom måste kört som idioter, haha.
Det tar tre timmar innan dom blir klara med att koppla in mig och sen kör dom upp mig till Stockholm.
[939]
Sorry för frånvaron. Jag tillbringar dagarna med att försöka få ett satans jävla sjukintyg.
"Nu får du en läkare på lungkliniken som du kan ringa till om det är något". Skitbra. Ringde förra veckan och receptionisten sa att han skulle ringa tillbaka samma dag. Ingen ringde. Ingen ringde i fredags heller. Ringde tillbaka i måndags. Han har semester ett par veckor, hon skulle be någon annan att ringa mig samma dag. Surprise, surprise, ingen har ringt än. För säkerhetsskull ringde jag avdelningen där jag var inlagd. De skulle ringa tillbaka. OCH DET GJORDE DOM FAN TA MEJ. Igår ringde överläkaren (hah) och pratade lite med mig. Tyckte det var olyckligt att "min" läkare på lungkliniken är borta och frågade vilken läkare som skrev ut mig, han skulle be honom ringa mig igår eller idag. Idag ringer det från avdelningen igen. Läkaren som skrev ut mig HAR SLUTAT. Den andra läkaren jag hade där ÄR OCKSÅ PÅ SEMESTER (men kommer tillbaka på tisdag, då ska han ringa mig). Överläkaren vill inte träffa mig eftersom vi bara träffats en gång.
hujeda mig säger jag bara.
Som pricken över det fucking i:et så har jag stora problem med skolan just nu. Jag är sjukt långt efter och lär inte komma ikapp. Men jag MÅSTE. Uppdrag försenat = strul med CSN. Och jag kan inte hoppa av för jag har vant mig vid...ni vet, tak över huvet och mat på bordet.
Tjena väggen.
Det här är bara en liten del av allt. Ni skulle bara veta.
EDIT: För i heeeeeeeeeeelvete!! Direkt efter att dom ringde från avdelningen och berättade att läkaren skulle ringa mig på tisdag gick jag in från balkongen (där jag räknar matte) och skrev bloggen. Gick ut igen när jag var klar och då ringde telefonen igen. MAXIMAL OTUR. Läkaren (som egentligen har semester) hade tittat förbi och receptionisten hade berättat om mig och han HADE RINGT MIG medans jag var här inne och beklagade mig i bloggen. Nu hade han hunnit gå igen. MEN, han kom mycket väl ihåg mig (duh, ALLA som jobbar där, inklusive städarna hälsar glatt på mig varje gång jag är där) och han skulle sjukskriva mig. Nemas problemas där, tyckte han. Han skulle försöka ringa mig denna veckan. Men skitsamma. Jag blir sjuksriven. YAY!!
"Nu får du en läkare på lungkliniken som du kan ringa till om det är något". Skitbra. Ringde förra veckan och receptionisten sa att han skulle ringa tillbaka samma dag. Ingen ringde. Ingen ringde i fredags heller. Ringde tillbaka i måndags. Han har semester ett par veckor, hon skulle be någon annan att ringa mig samma dag. Surprise, surprise, ingen har ringt än. För säkerhetsskull ringde jag avdelningen där jag var inlagd. De skulle ringa tillbaka. OCH DET GJORDE DOM FAN TA MEJ. Igår ringde överläkaren (hah) och pratade lite med mig. Tyckte det var olyckligt att "min" läkare på lungkliniken är borta och frågade vilken läkare som skrev ut mig, han skulle be honom ringa mig igår eller idag. Idag ringer det från avdelningen igen. Läkaren som skrev ut mig HAR SLUTAT. Den andra läkaren jag hade där ÄR OCKSÅ PÅ SEMESTER (men kommer tillbaka på tisdag, då ska han ringa mig). Överläkaren vill inte träffa mig eftersom vi bara träffats en gång.
hujeda mig säger jag bara.
Som pricken över det fucking i:et så har jag stora problem med skolan just nu. Jag är sjukt långt efter och lär inte komma ikapp. Men jag MÅSTE. Uppdrag försenat = strul med CSN. Och jag kan inte hoppa av för jag har vant mig vid...ni vet, tak över huvet och mat på bordet.
Tjena väggen.
Det här är bara en liten del av allt. Ni skulle bara veta.
EDIT: För i heeeeeeeeeeelvete!! Direkt efter att dom ringde från avdelningen och berättade att läkaren skulle ringa mig på tisdag gick jag in från balkongen (där jag räknar matte) och skrev bloggen. Gick ut igen när jag var klar och då ringde telefonen igen. MAXIMAL OTUR. Läkaren (som egentligen har semester) hade tittat förbi och receptionisten hade berättat om mig och han HADE RINGT MIG medans jag var här inne och beklagade mig i bloggen. Nu hade han hunnit gå igen. MEN, han kom mycket väl ihåg mig (duh, ALLA som jobbar där, inklusive städarna hälsar glatt på mig varje gång jag är där) och han skulle sjukskriva mig. Nemas problemas där, tyckte han. Han skulle försöka ringa mig denna veckan. Men skitsamma. Jag blir sjuksriven. YAY!!
[938]
Jag häftade mitt pekfinger.