tinseltown

Tror inte någon är här inne och laser längre, men denna blogg har och kommer alltid att vara platsen där jag skriver av mig när allt går skit. Den har helt enkelt inte behövts de senaste åren. Men nu så, nu behövs den igen, även om det bara blir ett inlägg.

 

Det är tre saker jag alltid kommer ångra.

 

Den första saken är hans två sista SMS til mig. På fredagen för nästan två veckor sedan satt jag och skrattade med honom på bänken utanför Pressbyrån inne på sjukhusområdet. Han försökte skicka ett SMS till min bror och berätta att strålningen hade gått bra men lyckades inte träffa rätt knappar. Jag visade honom att det gick bättre att träffa rätt om man liksom tryckte uppifrån. Han sa han skulle öva och sedan skicka ett SMS till mig senare samma dag. Jag fick aldrig något SMS, Molls spelade upp alla batterier och jag orkade inte leta upp laddaren. Den sista månaden har jag varit så noga med att alltid ha fullt batteri, men nu var han ju utskriven så jag lät mobilen ligga avstängd under helgen. På måndagen när jag satte på den hade jag fått två SMS från honom. ”Godmorgon!1” stod det i det första. ”Godmorgon! Titta vad snabb jag är” stod det i det andra. Jag svarade aldrig på det, han hade ju skickat dem för två dagar sedan.

 

Den andra saken hände också den där dagen när vi satt utanför Pressbyrån och åt korv. Han åt korv, jag åt korv med bröd. Han hade fått för sig att inte äta socker, hade läst någonstans att socker göder hjärntumörer. ”Han ska inte ha mer.” sa han och pekade på sin panna. När vi hade ätit upp gick vi ut från sjukhusområdet. Jag hade bråttom hem, var redan sen. Han ville inte ta bussen med en gång utan tänkte gå ett par hållplatser innan han tog bussen hem. Jag sa att jag kunde gå med honom. Halvvägs till busshållplatsen han tänkte ta bussen från tittade jag på klockan och den var mycket mer än vad jag trodde den var. Jag frågade om det var okej om jag cyklade iväg och sa hejdå till honom. Jag skulle följt honom till bussen.

 

Den tredje och dummaste saken handlade om pengar. Han hade ont om pengar och jag fick ta hand om hans pengar och räkningar under september. Han ville inte säga något till de andra om det. På tisdagen, en vecka och en dag sedan, hade han tid till strålningen på eftermiddagen. Kvällen innan blev tiden flyttad till morgonen. Han ringde aldrig och sa till någon (vi hade redan bestämt vem som skulle köra och hämta honom). Han fick ta taxi både fram och tillbaka från sjukhuset. Det hade kostat ett par hundra kronor och efteråt ringde han mig och grät och sa att han inte hade haft råd med taxin egentligen. Jag hade precis fått pengar från CSN (sent som vanligt) och tänkte att jag skulle kolla hur mycket jag hade. Hade jag mer än jag trodde skulle jag ta ut 500kr och ge honom. Jag hade inte så mycket som jag trodde och tog aldrig ut några pengar till honom. Eftersom jag hade betalat alla hans räkningar visste jag exakt hur mycket han hade. Jag tänkte att det var bättre att vänta med att ge honom tills han inte hade några pengar.

 

När han sedan blev jättejättesjuk förra onsdagen och vi hittade honom hemma i soffan efter att han inte dykt upp på strålningen var det allt jag kunde tänka på. Lovade mig själv tusen gånger att skicka ett SMS till honom såfort han kunde börja använda sin mobil igen. Att aldrig gå ifrån honom så hastigt bara för att jag var sen till någonting. Att ge honom den jävla femhundralappen. Inte för att jag tror att han hade tagit emot den, men ändå. Han hade blivit glad och uppskattat det i alla fall.

 

Onsdag blev torsdag som blev fredag som blev lördag som blev söndag. Det konstaterades att han hade fått lunginflammation och på söndagen blev plötsligt de där tio åren vi hade hållt fast i bara några månader. Kanske ända till jul. Kanske ända till nästa sommar.  Bara han blev frisk från lunginflammationen så kunde vi gå ut och äta, prata om hur han ville ha det med begravning och så. Träffas allihopa och så.

Jag var uppe och hälsade på honom i måndagskväll. Då mådde han mycket bättre än vad han hade gjort sedan han blev inlagd förra onsdagen. Han kunde vända på sig. Han pratade lite, han hade druckit lite, han bad om tuggummi. Vi tyckte det gick på rätt håll då. Han kunde, skulle, blir bra från lunginflammationen och sedan skulle han få komma hem igen innan nästa bakslag kom.

 

Igår eftermiddag bestämdes det att han skulle flyttas från lungkliniken till onkologen. De där månaderna blev plötsligt dagar. Efter ett par timmar blev dagarna till ”kanske redan inatt”. Och de hade rätt. Ett par minuter över midnatt (tittar på klockan nu: exakt  15 timmar sedan) dog min pappa.

 

Det har gått så fruktansvärt snabbt. Jag har knappt hunnit smälta beskedet att han har ”en förändring i hjärnan”. Det fick vi i slutet av Augusti, den 27:e. Då hade han varit yr och snurrig en vecka och haft en jävla huvudvärk. Han promenerade iväg till akuten själv en eftermiddag och ville ha smärtstillande. Efter tio timmar på akuten sa de att han hade en förändring i hjärnan. Efter det har han inte velat höra något, inte velat veta.

 

Förändringen, som kunde kanske vara en infektion visade sig vara en hjärntumör. Den var inte primär. Han hade lungcancer och tarmcancer också, och igår fick vi reda på att det hade spridit sig ytterligare.

 

Jag förstår inte hur det kan gå så snabbt. Det här skulle bli en lång höst med först strålning i tio dagar sedan cellgifter i tre månader. Det blev knappt strålning, han hann bara gå fyra gånger.

 

Jag förstår inte.

Okej att det blåser stormvindar idag och att blomman säkert är halvvägs till Trollhättan vid det här laget men igår var det fan ta mig vår i Malmö.

Annars händer det inte mycket här. Eller jo förresten! Jag har blivit extremt hundrädd, lite i alla fall. Man blir det när man helt oprovocerat (och utan varning) blir biten i magen. Det var något av det sjukaste jag varit med om. Var ute och gick och mötte en tjej med en hund, tittade inte ens på den. När vi passerar varandra hoppar hunden upp och biter mig. Vafan liksom? (Alltid jag!)

Men åh. Jag skulle ju scanna en bild. Kom på det nu när jag scannar andra saker. Scannern har fungerat hur bra som helst fram tills just precis NUUUU. Såklart. Nu så, nu funkar det.

Titta! Det är jag i lejondräkt (oklart varför) som hoppar ner från våningsängen. Tydligen gjorde jag detta ofta. men kanske inte alltid i lejondräkt. Jag hoppade från en klätterställning när jag var 1½-2 år gammal och fick en spricka i foten. Man lär sig av sina misstag. Eller inte.

Jag har alltid trott att mamma och pappa försökte stoppa mig, att jag inte lyssnade på dem, men det här fotot (som jag hittade på vinden) bevisar ju motsatsen. "Hoppa igen, så tar jag ett foto!"

På tal om att lyssna (eller inte lyssna). När blev min nästan sexåring bättre än mig på att babbla emot? Jag var irriterad på henne för något (minns inte ens vad nu) och sa till henne att hon lyssnar ju inte på vad jag säger. "Du är min pappa. Vad trodde du?".

Eh. Ja. Vad svarar man på det? Tips mottages.

Edit: TIMMISH! får jag inte läsa din blogg längre? SMS:a mig!

Vi är i Mölle och klappar hippiekossor. Just nu regnar det, men det är okej för det var tio plusgrader innan idag. Vi hade en helt sinnessjuk vinter här med (minst) en meter snö som låg kvar i över en månad. Jag (den snötokige) började till och med sakna den skånska vintern som nu är här med stormvarningar, plusgrader och ösregn i sidleds.

Jag har hittat en bild på mig själv som liten (i lejondräkt!) som jag måste lägga upp här när jag kommer hem. I Mölle finns det nämligen inga scannrar (skannar, scanners? eh).

Varför känns det som jag skriver en dikt? Jag var nära på att skriva "ty i Mölle finns det..". Hah. Jag har inte skrivit mer än sms och uppsatser sedan...eh. jag bloggade senast.

På tal om uppsatser, jag förstår fortfarande inte hur jag klarade av killerhelgen i slutet av november förra året. Jag skrev FEM uppsatser på två dagar. FEM. Det var nästan värre än när jag hade fem prov inom loppet av en vecka, haha.

Jag lovade att börja blogga igen efter nyår. 25 dagar efter nyår är fortfarande efter nyår. Sådeså.

Tusen saker har hänt sedan jag slutade att  blogga ordentligt. När kan det ha varit? Typ.. 2009? Men nu jävlar i det ska jag försöka igen. Har velat börja blogga igen hur länge som helst, men ju längre tid det har gått och  ju mer saker som har hänt, desto svårare har det blivit. Så jag hoppar rakt in bara.

Skolan började igår, men efter mågna om och men visade det sig att den började idag. Jag blev såhär --> =D glad och istället för att springa omkring på informationsaker och grejer så gjorde jag det här:

Jag kom inte isäng förrän vid halvfyra på morgonen men lyckades komma i tid till skolan. Var till och med en kvart för tidig. Var hemma igen vid tio, hade tre timmar på mig att göra vad jag ville innan jag behövde vara tillbaka på skolan. Jag läste lite i en bok och vaknade igen tio i tre. Min missa-första-dagen-i-skolan-curse håller med andra ord i sig fortfarande.

Mollsentrollsen har kommit hem igen från Landskrona. Hon har varit där i nästan en vecka. Det tar tydligen på krafterna att hänga med släkten flera dagar i rad för hon har redan somnat på soffan.

Ja, ni får vänja er vid såna här bilder Jag har en ny mobil (ny och ny, fick den i oktober) och den har ungefär en miljon olika kamerainställningar som jag leker med mest hela tiden.

Jag var tvungen att kolla statistiken innan jag skrev det här, var tydligen hela fyra människor (eller åtta halvor) som var inne och kollade igår. Tror inte jag skrivit ett inlägg sen decemer så SURPRISE SURPRISE till er som går in här nu.

Den här bloggen är ju mer död än levande. Men eftersom jag inte pratat med er på evigheter så tänkte jag uppdatera er om läget lite.

Jag är klar med komvux. Ääääntligen. Eller nja, nästan klar. Betygen skulle vara klara innan den 24 nov. och nu blir det (of course) eventuellt strul med csn för att jag inte är skolan under december. Lärarna kan inte ge mig närvaro för ja...vi har inga lektioner. En av dem var snäll nog och sa till mig att hon skulle ge mig närvaro ändå, men se det fick inte. Jag finns inte kvar i närvarosystemet så det går inte att sätta närvaro på mig. Efter att ha väntat i en timme (!) på att kuratorn skulle få fem minuter över till mig gav jag upp. Det löser sig väl, det också.

Jag har kommit in på de kurser jag allra helst ville läsa på högskolan. Vet fortfarande inte vad jag vill bli, så vi slösar lite studielån på att tralla runt en termin och fundera lite till.

Mollsentrollsen växer och frodas, haha. Snart sex år. Fatta hur stor hon har blivit. Snart längre än mig. Vi har en bokhylla här hemma som vi då och då ritar ett streck på. Hon växer som fan.

Annars har det inte hänt så mycket. Varit förkyld en miljon gånger, varit hos pappa en del. Sovit massor.

Jag borde förresten sova nu, eller jag borde sovit för länge sen. Så jag tror jag ska göra det.

Hoppas att ni har det bra. Speciellt Anna, som jag tänkt på så mycket idag.

Favoritgrannen just nu är den 2 meter långe afrikanen på första vånigen som skiner upp som en sol och säger "välkommen hem!" till alla grannar han stöter på i trappan när han ska ut.

Inget är roligare än att komma hem från en pissdag i skolan och möta han i trappan.

Aldrig någonsin har jag känt mig så lugn inför ett prov. Blev inte ens nervös när jag i torsdagskväll tittade på ett gammalt prov för första gången (mattedelen) och märkte att alla mina mattekunskaper (dom få jag hade i våras) var som bortblåsta. Klickade ner skitprovet efter tio minuter och tänkte att det löser sig säkert ändå.

Värre blev det igårkväll då jag fick höra både det ena och det andra. "Bara du inte får under XX" så är det ju okej. Vadå sätta press på mig? Vad skulle hända om jag faktiskt fick under XX? Är jag dum i huvet då eller? Eh. Eller vad sägs som "Om du får sämre än NN så är det ju inte så konstigt, han gick ju i skolan medans han gjorde det". Jaha? Och vad gör jag då? Sitter hemma och rullar tummarna hela dagarna?

Nu har jag i varje fall gjort provet och rättat det. Och jag tänker inte säga vad jag fick, hoho. Men det var över medel och jag var svinnöjd med resultatet (särskilt mattedelen och båda läsförståelse-delarna).

Jag var nöjd ända tills jag fick höra att jag kan ju alltid göra om det nästa år, att det inte var konstigt att det gick dåligt (varför det inte skulle vara konstigt fick jag aldrig reda på), att det måste vara någon som fått sämre än mej och att men du har väl inte fått det rättat än, du fick nog mycket bättre än vad du tror. Jo, facit har lagts ut, har jag tur så höjer jag det med (inte till! =P) 0.1 för jag ligger precis på gränsen. Aja... Vem fan säger "aja?!"? (jag vet ju vem iofs).

Jag är så fruktansvärt trött på att alltid, alltid, ALLTID jämföras med min otroligt duktiga och smarta storebror som fick 2.0 första gången. Varför kan ingen jämföra mej med...nä, nu ska vi inte vara taskiga här, haha, men vi har en blondin i familjen om vi säger så. (sorry man =))

Och så otroligt trött på att människor antingen tror att jag är dum i huvet och inte ens kan gissa mig till 0.2 eller att människor tror alldeles för mycket om mig och tar för givet att jag ska få alla rätt.

Sluta tro saker om mig. Punkt slut.

Tjohej.

Jag har tappat bort ALLAS nummer så messa mig. Snela ^^

De senaste dagarna har gått åt till att lösa ugglemysteriet. En dag satt det helt plötsligt en uggla på gården. Var den vilse? Var kom den ifrån? Varför rör den aldrig sig? Frågorna var många och svaren var få. Det är ju fan vad lite ugglefakta det finns på internet. Ingenting om ugglors sovvanor.

Vi tog foton, jämförde bilderna. Han har inte klorna på samma sätt? Eller? Och varför ser det ena ögat så konstigt ut? Sover ugglor med öppna ögon. Det ryktades om att ugglan försvann på natten så en natt smög jag ner och tittade till den. I mörkret såg det ut som den satt och tvättade sig så visst fan levde den. Kanske precis kommit tillbaka från nattens jakt.

Idag efter skolan smög jag fram till den och kollade hur klorna var placerade. La det på minnet och tänkte att jag skulle gå tillbaka imorgon och kolla om de satt likadant. Men jag hann inte det. En kompis ringde och sa han skulle gå och kolla till ugglan så jag gick ner på gården.

DEN ÄR UPPSTOPPAD. Hela bakhuvet är fullt av bomull. Och han har tappat sitt ena träöga. Sist men inte minst så är han monterad på en jävla pinne som i sin tur sitter fast på trädet.

Kollar på bilderna igen och undrar hur fan jag kunde tveka på att den var död.

Jag har varit sjukt jävla sjuk. Sjuk as in så sjuk som jag bara jag kan bli alltså. Mellan sjukhusbesök, recept som inte dök upp på apoteket och ett besök på akuten försökte jag trycka in åtminstone lite kunskap om något av de FYRA ämnen jag skulle ha prov i veckan därpå. Det gick inte alls.

På söndagen kände jag mig något bättre efter att äntligen fått tag på kortison (jag köpte det av en snubbe nere i hamnen. Höhö, skämta bara. Fick åka ut till akuten till slut och berätta att jag bett om kortison två gånger men att det inte hade dykt upp på apoteket).

Istället fick jag försöka trycka in allting på söndagkväll och måndan som jag skulle ha prov på på måndagkvällen. Efter det provet pluggade jag till provet som skulle vara morgonen därpå, efter det till provet som skulle vara på eftermiddan osv.

Inte världens bästa studieteknik kanske men jag har klarat åtminstone två av proven, varav det ena fick jag mvg på. WTF? 89% rätt. De andra två har jag inte fått reda på än, men är hyfsat säker på att jag har klarat det ena iaf, det andra känns lite 50/50.

Nu har jag bara ungefär en miljon inlämningsuppgifter och tänka ut vad jag ska söka, sen är jag..nästan klar. Har prov om 1½ vecka igen. Hujeda mig.

Hoppas ni mår bra och har det bättre än vad jag har det.

Tre inlägg på en vecka. Det har nog inte hänt sedan 2008. (Här hade jag tänkt slänga upp en random bild på mig själv, men jag hittar bara mongobilder så det blev bara en random bild helt enkelt. Denna är från förra nyår. Vi skulle kolla raketer på balkongen och det var svinkallt.)

Beware of extremt mycket rabbel om ointressanta saker.

I våras läste jag biologi, jag gjorde ehla kursen utom exkursionen. Jag hade hosta och ville hellre åka till lungkliniken än att traska runt i skogen i flera timmar och umgås med gråbo som jag är dödligt allergisk mot. Alltså fick jag inget betyg. Men läraren är världens bästa (tyckte jag då) och  sa att jag kunde följa med nästa termin i september. Men att det var upp till mig att ta kontakt med henne. Sprang på henne redan första veckan på skolan och hon sa att jag skulle följa med fredagen den 10:e september. För säkerthets skulle mailade jag henne ett par dagar innan och frågade var vi skulle träffas och så. Fick det här svaret "Jag hade tänkt att du skulle följa med dagkursen på måndag. Vi träffas 8.05 utanför B207". Tur att jag mailade, tänkte jag.

Hittade klassrummet snabbt på måndagmorgon och ställde mig utanför och väntade. Och väntade. Och väntade. Paranoid som jag är kollade jag mailen i mobilen ungefär 10 gånger under den här tiden och JA, jag stod utanför rätt sal. Men ingen var där. Klockan blev tjugo över och jag insåg att något hade någonstans gått väldigt fel.

Jag MÅSTE ha de här 100 satans poängen. För det första vill jag kunna betala hyran och annat skit resten av terminen, för det andra så vill jag helst inte fattas 100 jävla poäng i december när det är dags för högskola (om det nu blir något..haha).

Jag knackade på lärarrummet, ingen visste var läraren var. Jag gick ner till det stora lärarrummet, där var hon heller inte. Jag kollade listan över sjuka lärare. Ingen var sjuk. Kollade mailen igen. Skulle gå ner och kolla ute på skolgården, fall i fall  och då får jag syn på en lapp som sitter på en dörr till ett klassrum. "Biologi A...blabla..exkursion..blabla BUSSEN STÅR PÅ FÖRENINGSGATAN".

Jahapp. Jag har stått utanför fel klassrum. Sprang ner till gatan det fortaste jag kunde. Ingen buss såklart. Klockan var nu tjugo i nio.

Här ville jag bara lägga mig ner i en hög på skolgården och storböla. VARFÖR HÄNDER SÅNT HÄR BARA MIG? Kollade mailen IGEN och ja, hon hade skrivit fel klassrum. Ryckte upp mig och tänkte att någon på den här skolan borde ju veta var dom tagit vägen. Jag får väl ta bussen själv ut dit eller be någon låna mig en bil. Bättre att vara lite (nåja) sen än att inte komma alls.

Efter att ha suttit på en bänk i tio minuter och tyckt jävligt synd om mig själv gick jag till den allvetande skolexpeditionen som inte hade någon aning. Men en snäll tant där tyckte också synd om mig och vi försökte få tag på läraren mobilnummer. Frågade lärare efter lärare och till slut hittade vi som vi störde mitt i i lektion men som råkade ha min lärares mobilnummer. Vi ringde och...

Hon hade skrivit fel dag till mig. Det var i fredags och lappen på dörren hade suttit uppe sedan dess. Men som tur är så skulle hon åka ut till skogen med en annan klass på eftermiddan och jag fick mer än gärna följa med dom.

Så det löste sig. Till slut. Men fy fan alltså. Alltid, alltid jag. ALLTID!

********************************

För övrigt så har jag dragit på mig årets värsta förkylning, blivit hooked på syltkakor (willys! 10kr/burk), skrikit "ser ni ryggen, helsingborg!?" och efter många om och men bestämt mig på vad jag ska rösta i valet (taktikröstar på vänsterpariet till riksdagen (tjoho) och socialdemokraterna i kommunfullmäktige (är alltid överambitiös i det valet och har således bestämt mig för vilken person också. Min fina, extremt smarta kompis som jag delat oräkneliga fyllor med genom åren och som senast jag såg honom hejade på spanien i vm-finalen för de hade snyggast spelare).

Nu ska jag skriva rapporten från skogen och äta mer syltkakor. Sedan ska jag hämta Mollsen och köpa fler syltkakor.

Så.

Vad vill jag bli när jag bli stor?

Helst något som har med naturvetenskap att göra. FÖR DET ÄR FAN DET ENDA SOM FINNS HÄR NERE.

Måste vi flytta nu..? Jag orkar inte det.


edit: Förra året kom jag på att jag ville bli arkitekt. Jag har ångrat mig ungefär tio gånger sedan dess. Senast jag kom på vad jag ville göra ville jag bli översättare. HA HA HA. Men det är inget man blir efter en utbildning. Så ja. Nu är jag helt lost igen och ansökningen ska vara inne om en månad. Allt inom Skåne = ++++++

edit2: Här var tanken att jag skulle rabbla upp bra respektive dåliga sidor hos mig själv men det står still.