tinseltown

Dags att skriva om vad som hände i somras, kanske?

Det här är alltså del 1, vi kan kalla den "Malmö round 1"

Jag blir nästan ALLTID dålig på sommaren så när jag började få rethosta den 11 juli tänkte jag bara "jahapp, så var det dags igen". Antingen går den över av sig själv eller så tröttnar jag på att hosta och går iväg till vårdcentralen och andas ventolin sen brukar jag bli bra. Så jag väntade ett par dagar och jag blev bara sämre. På onsdagskvällen sov inte Molls hemma så jag tänkte passa på att gå ner till Ahlmansgatan (vet inte riktigt vad det kallas? En akut, men ändå inte). Jag var säker på att det var öppet till tio, men icke, dom stängde redan åtta så det blev inget av det. Att traska iväg till den riktiga akuten kändes lite overkill så jag bestämde mig för att ringa ner till vårdcentralen och (förhoppningsvis) få en tid samma förmiddag (innan Myllos skulle komma hem).

På torsdagen när jag vaknade var jag ännu sämre. Ringde vårdcentralen med en gång och fick en tid en halvtimme senare. Det tar ungefär fem minuter att gå dit men jag gick med en gång ändå. Jag blev tio minuter sen. Hyperventilerade som en tok och var tvungen att sitta ner hela jävla tiden. Jag kom fram till slut och och det blev det vanliga; ventolin och recept på betapred. Sjuksköterskan där undrade om jag inte ville åka till sjukhuset istället. "Nänä, det här är inga problem" tyckte jag och fick en broschyr om astma. Haha.

Molls kom hem och jag kände mig något bättre. MIn bror kom och hälsade på och och han kollade igenom broschyren som jag hade fått. Om man andas mycket med magen skulle man ringa 112 stod det. Och det gjorde jag ju, men jag hade varit på vårdcentralen och det räckte gott och väl tyckte jag.

Nästa dag (fredag) var jag om möjligt ännu sämre. Kunde seriöst knappt andas. Kändes som jag luften bara gick halvvägs ner i halsen. Jag ringde vårdcentralen (igen..) och fick en tid med en gång (igen). Jag ringde Molls gammelmormor (hon bor rätt nära oss så jag hade bett henne ta Molls medans jag var iväg. Inget minne alls av det) och sen vet ingen vad som händer riktigt. Enda vittnet vi har här är Molls. Hon måste ha varit den som ringt efter ambulans. Det makes no sense att jag skulle gå enda ut i köket för att ringa efter en när jag hade mobilen i fickan. (den ringde jag till Molls gammelmormor från). Borde man inte kunna ta reda på det förresten? Jag litar inte på Molls riktigt. Först hade hon sagt att det var hon, sen hade hon ångrat sig och sagt att hon inte visste.

Hursomhelst. Jag minns att jag inte kan gå ner för trapporna. Känns som jag ska dö vid minsta lilla ansträngning (typ stå upp) så jag hasar ner för trapporna, sittandes. Molls hon sympatihasar med mig och vi skrattar båda två. HELT SJUKT. Hon hasar/glider/whatever rätt sakta men sen får hon upp värsta farten, haha.

När vi är längst ner orkar jag inte resa mig. Kan inte resa mig. Så vi sitter där ett par minuter och väntar på Molls gammelmormor så att jag kan sticka till vårdcentralen sen. Jag blir GANSKA SÅ förvånad när porten öppnas och det står två killar i gröna kläder och tittar på oss. Wtf? Ambulanskillar. Jahapp. "Vilket sammanträffande" tänker jag. Nån annan i huset känner sig också döende.

Det enda jag minns sen är att dom vill ta in båren i trappan men jag tänker HELL NO och går själv cirkus 50 meter bort till ambulansen. Jag som knappt kunnat ta två steg utan att få panik går hela 50 meter. "Jag kan gå, jag är inte sjuk. Jag är inte sjuk. Jag är inte sjuk. Bara en liten bit". Haha, ungefär så tänker jag där. Jag får ventolin i ambulansen och killen som sitter där bak med mig säger att jag ska få mer på akuten och att jag sen kommer bli bra och får åka hem igen. Minns att Molls sitter i mitt knä inne i ambulansen och jag gör grimaser åt henne i den där grejen man ska andas in genom och vi börjar skratta igen. (snacka om att vi två är lättroade).

Ambulansen står alltså still här nere ett bra tag. Jag minns inte alls så mycket (som ni säkert förstått vid det här laget, haha). Gammelmormorn kommer och tar med sig Molls hem (minns inte ett skit av att jag skulle sagt hejdå till Molls). Minns inte att ambulansen börjar köra.

Minns att jag kommer fram lite sådör. Stoooort kallt garage. Och sen in på akuten då. Pappa kommer rätt fort och ja, kommer ihåg att han och en av mina brorsor är där. Minns hur dom sitter i förhållande till sängen och att man ser receptionen från var jag ligger. That's it.

Det är det sista (någorlunda) klara minnet jag har. Resten här nere är vad folk berättat för mig.

Jag har fått berättat för mig att dom som jobbade på akuten sa att jag skulle få medicin och sen skulle det vara fixat och klart och jag skulle få åka hem igen ett par timmar senare. Jag kom in på akuten vid tio på morgonen och blir kvar där ett par timmar. Jag blir uppkoplpad till nån liten maskins om mäter nånting. Glömt vad den mäter, men jag tycker det är coolt och ber pappa fota monitorn vilket han gör. Medicinerna biter (såklart) inte på mig så när dom inte kan göra något mer på akuten skickar dom iväg mig till lungkliniken (tror jag det hette). Jag hinner bara vara där ett par timmar innan dom skickar vidare mig igen. Intensivvårdsavdelningen. Det är en fredag, lungkliniken kommer att ha brist på personal medans det kommer att vara folk på intensiven hela helgen. Då är det det snack om att jag eventuellt kommer att få sova en natt på sjukhuset.

Jag kommer till intensivvårdsavdelningen på eftermiddan och eftersom jag inte blivit bättre alls inser jag att jag kommer vara tvungen att sova en natt på sjukhuset. Jag ber pappa åka hem och hämta laptopen så att jag kan maila min lärare (skulle ha muntlig examen på måndan) och gå ut med Mulle. En kompis har dykt upp så jag skickar hem alla andra.

På vägen till min lägenhet köper pappa kaffe på nåt café. Han får en kortlek till och tänker att han ska ta med sig den när han går tillbaka. Jag har ingen aning om vad jag och kompisen gör medans dom andra är borta (har inte frågat) men jag blir sämre och dom bestämmer sig för att söva mig så jag får vila. Jag säger till min kompis att vad som än händer får dom inte söva mig. (varför så rädd för det helt plötsligt? fattar inte varför skulle säga något sånt). Kompisen ringer efter pappa som redan var på väg tillbaka till sjukhuset, men nu får han bråttom, haha.

Plötsligt så är rummet fullt av människor och jag ropar på min bror hela tiden. Han står liksom bakom läkarna så jag ser honom inte men jag ropar på honom hela tiden. Varje gång jag ropar tittar han fram och jag flinar.

Jag har svaaaaaga minnen av att jag förstår att dom ska söva mig. "Nu kommer du somna" osv och jag minns att pappa är där och yes, han var den enda inne i rummet när jag sövdes.

Anyways. Jag somnar och tanken är att jag bara ska ligga nersövd ett par timmar eller så. Men jag hålls nersövd under natten. Nästa dag (lördag) försöker dom väcka mig men jag vaknar inte. Hela lördagen går och det kommer och går folk hos mig hela tiden (jag hade tydligen lots of besökare). Läkarna säger att det är "stabilt men livshotande" hur det nu går ihop. Det snackas mycket om vad det värsta som kan hända är och det är att luftrören krampar och det hade dom visst redan gjort då. (har ingen aning om när). Förresten tog jag 59 andetag i minuten när jag kom in på akuten. Det nämns lite i förbidarten sådär att koldioxidhalten i blodet kan stiga och att det också är farligt men ingen verkar tro att det kommer hända.

Men hallå, ni känner mig vid det här laget, right? Vid elvatiden på kvällen går alla hem. Det är "stabilt med livshotande" men dom kan inte göra mer än vad dom redan gör. Alla åker hem till sig men ringer upp till mig stup i kvarten. Jättegulligt, jag fick en egen telefon dit folk kunde ringa och så svarade det en syster som berättade hur det var med mig.

Vid etttiden på natten ringer dom till papap och vill han ska komma för jag har blivit sämre. Såklart har koldioxidhalten ökat. Den har hela tiden legat på 10€ (på 10.5% är man död). Jag hade 10% redan när jag kom in på akuten men det är inte förräns nu den ökar ännu mer.

Ingen kan göra ett skit åt att den ökar (förutom jag, det är jag som "förgiftar" mig själv genom alla korta andetag) och den fortsätter öka. Hela rummet är fullt av läkare och pappa är där + mina brödrar och koldioxidhalten fortsätter att öka. Någon kommer på att ringa ecmo-teamet. (antar att alla vet vad det är vid det här laget pga svininfluensan). Dom ville skicka mig till ecmon i köpenhamn men där var det fullt så det fick bli stockholm. Ecmomänniskorna är på väg till Malmö från Stockholm och ringer hela tiden och berättar hur långt dom har kvar till Malmö.

Koldioxidhalten ökar ytterligare och har gått förbi 10.5 för längesen. Med andra ord borde jag vara död. Alla väntar på att jag dö för man ska inte kunna ha 11.4% (nådde upp i det innan det sjönk igen). Det GÅR inte att ha så mycket och fortfarande leva. (alla organ slutar funka om man har 10-10.5% koldioxid i blodet).

Nånstans här ger överläkaren upp. Han backar ett par steg och tittar på min pappa och skakar på huvudet. Och sen börjar alla gråta (pappa, alla läkare, systrar unt so weiter) medans min ena bror går ut i korridoren och svär och sparkar omkull saker.

Pappa har berättat att han tänkte att han fortfarande har barn kvar, att han inte får bryta ihop fullständigt. Han trodde verkligen att jag var liksom..borta föralltid då. Men just DÅ stormar ecmomänniskorna in i rummet och börjar koppla in mig i hur många maskiner som helst. Dom kommer klockan sex på morgonen och det har alltså tagit dom 3 timmar och en kvart att köra Stockholm-Malmö. Dom måste kört som idioter, haha.

Det tar tre timmar innan dom blir klara med att koppla in mig och sen kör dom upp mig till Stockholm.