tinseltown

Delen om tiden i Stockholm finsn här under. Läs den först. Om ni orkar.. hah.

En liten konstig grej. Dagen efter jag kommit upp till Stockholm får jag en rumskompis där. 22-åringen ni vet. Tack vare media vet alla vad ecmo är. Och just det, vad propfol är. Det dom pumpar in mig för att hålla mig nersövd.

Åh, och en till rolig sak. Linas moster bor en bit ifrån helikopterplattan som ligger en bra bit från sjukhuset i Malmö. Hon visste inte mer än att jag var på väg ner till Malmö med helikopter så när hon ser att en ambulanshelikopter är på väg att landa tar hon sin kamera och springer ut och frågar om det inte är så att det är jag som ligger där. Och jovisst är det det, hon får gå in och hälsa på mig och så tar hon några kort. Haha. Jag som inte tycker om att bli fotad ens. Blähä.

Pappa är redan där när jag kommer och det blir massa strul. Allt gick så bra uppe i Stockholm men när jag kommer ner till Malmö hittar dom inte ens rätt ställning till båren så att dom kan rulla in mig. Pappa förlorar det totalt när en av sjuksköterskorna frågar honom om han kan sova bra. "Hade du kunnat sova bra om det hade varit din unge som legat där?". Eh. De blir vänner sen iaf. Hon var en av dom bästa som joibbade där.

Sen händer det inte så mycket alls de närmsta dagarna. Jag ligger i respirator och sover bara. De försöker väcka mig lite då och då men jag sover vidare. På fredan har jag legat nersövd en vecka. På söndagen kommer dom på att det är synd om mig om jag ska vakna upp med halsen full av saker så dom bestämmer sig för att göra en trakeostomi. Istället för att ha munnen full av slangar så har jag dom rakt in i halsen istället.

Det är väl här nånstans på söndagen som jag börjar vakna så smått. Har berättat innan i bloggen att jag har svaga minnesbilder av att jag rullas bort, att pappar berättar om att doms ka skära upp halsen på mig, att jag ligger på sidan och att någon snackar om att jag ska sövas igen. Får lite mer propofol under söndagen så att jag inte vaknar medan dom står och slajsar upp halsen på mig. Höhö. Är rätt säker på att jag är vaken nånstans där.

Jag minns mardrömmarna jag hade här. Tomma, stora, kalla sjukhussalar där jag ska sova under natten. Ah, det är det jag drömmer om. Nätterna på sjukhuset. Elaka sjuksköterskor som sakta tar bort pappret från en piggelin framför näsan på mig när jag bett om en, men så äter hon den själv. Är dessutom på ett sjukhus i Göteborg i mardrömmen.

På söndagen säger pappa att jag klämde hans hand när han bad om det, så jag var väl halvt om halvt vaken då. På måndagen vaknar jag ordentligt.

Mitt minne är jävligt selektivt från det att jag vaknar. Jag minns pappa är där med laptopen och visar samma bilder om och om igen. "Först var du här *visar bild från akuten*, sen var du här *visar bild på lungkliniken*, och sen i Stockholm *visar bild på min bror som sitter brevid en Astrid Lindgren-staty* och sen.." Jag kan inte svara honom för jag kan inte prata, jag är "kuffad". Det innebär att jag har en liten, liten ballong i halsen där tracken sitter som trycker på mina stämband och får således inte fram nånting alls, men jag minns att jag tänker "wtf gjorde ni i vimmerby". Ingen berättar att jag var på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Utan bara att jag var I stockholm och så slänger dom upp en bild på en Astrid Lindgren-staty.

Jag får en tavla med alfabetet på. Det är ett rent helvete att göra sig förstådd med den. För det första kan jag knappt hålla handen stilla. Kroppen är som om jag vore aspackad och att pricka rätt bokstav är inte det lättaste. Dessutom glömmer jag hur ord stavas. Får tänka efter jättelänge. Ibland ger jag upp och börjar stava ordet igen, ibland kommer jag på ett bättre ord för att beskriva vad jag vill och börjar mitt i bokstavera det istället.

Försökte skriva på laptopen också. Det går om möjligt ännu sämre. Hittar inte vissa bokstäver och tänker att de kan jag hoppa över att skriva, dom kommer fatta vad jag skriver ändå. Oj, nu blev det fel bokstav, äh, dm fattar om en liten bokstav är fel. Oj nu råka jag skriva ett par siffror men det kan do väl bortse från. "mmmmmmmmmmm87967awerd" Hur kan dom INTE se att jag vill ha milkshake?!". Ungefär så ja.

Fick massa besökare på måndagen som kom in två och två medans jag hade en bror och en kompis hos mig hela tiden. De hade tydligen fest där ute på gräsmattan för att jag hade vaknat och jag ville sååå gärna vara med, haha.

På måndagkvällen förstod dom att jag ville ha milkshake. Päronmilkshake från mcdonalds. Så god, men nänä, jag fick inte äta eller dricka. Sjuksköterskan som vaktade mig (hade en sjuksköterska i rummet hela tiden, dygnet runt) sa att jag fick vänta på läkarronden för det är dom bestämmer. Jag fick då för mig att ronden var klockan sex på morgonen och räknade minuterna tills klockan blev sex på morgonen. Var vaken hela natten. Det enda jag fick var stora tops doppade i vatten att suga på. Kul. När klockan väl blev sex trodde jag att jag lätt skulle kunna övertyga läkarna om att jag mådde bra och därmed kunna få äta och dricka men näpp. Det var ingen rond sex på morgnen, inte förrän nio. Vänta tre timmar till. Jag var helt förstörd då, hah. Jag var dessutom livrädd att missa ronden, tänk om jag skulle somna och inte kunna be dom om dricka. Katastof. Jag höll mig vaken men nej, fick ingen dricka. Spenderade resten av tisdagen med att tjata mig till lite kaffegrädde och sent på eftermiddagen fick jag äntligen kaffegrädde. Skitgott! Drak två deciliter och det var helt underbart, haha.

Just ja. Respiratorn. Var inkopplad i den på måndagen när jag vaknade. Pappa berättade ju om och om igen vad som hänt med mig. Jag nickade som om jag förstod men la bara vissa ord på minnet. Köpenhamn, konstgjord lunga, hål i halsen och operation. Jag drog då slutsatsen att jag var i Köpenhamn, dom hade opererat in en konstgjord lunga på mig som jag andades med genom halsen.

När dom sa på måndagen att dom skulle "prova och se hur det går nu" så trodde jag att dom skulle testa den konstgjorda lungan. Jag var skitsur, var det verkligen nödvändigt att sno min ena lunga och sätta in en fejklunga? Och hur skulle det bli sen.(vet inte om jag inbillade mig det eller inte, men jag trodde att det hängde flera påsar luft bakom mig). Jag trodde att jag skulle få med mig såna hem sen. Jag var skitarg för att jag tyckte dom hade förstört hela mitt liv. Hur ofta skulle jag behöva åka till sjukhuset och få nya påsar luft. Dom gick ju åt som fan tyckte jag.

Jag skulle bara prova fem minuter eller så sa dom, men det blev en timme. Det blev stort ståhej och alla tyckte det var jättebra. Vad det egentligen handlade om var att dom kopplade ur respiratorn för att kolla hur jag klarade mig utan den, men jag trodde något helt annat, haha.

På tisdagen skulle dom prova nån timme till och kopplade ur den men jag fick den inte ikoplpad igen förrän sent på kvällen när jag skulle sova. Då nånstans började började det gå upp för mig att det inte var så farligt det här med konstgjord lunga, kändes ju precis som vanligt. Vad jag inte tyckte om var respiratorn. Obehagligaste maskinen ever. Men jag trodde alltså fortfarande att jag hade en konstgjord lunga i mig, haha. (den konstgjorda lungan som pappa snackat om var ecmo-maskinen).

Jag bad om min mobil på tisdagen och började smsa kompisar. Det gick sådär. Kunde inte skriva, skickade fel och sådär.

Sov inte natten till onsdagen heller. De gav mig något som skulle hjälpa mig somna men inte fan somnade jag. Eller jag vet inte, jag kanske somnade. Tänkte/drömde att läkarna lurade mig. Att dom sa till mig att dom skulle köra ner mig i kulverterna. Det blev kallt och dragigt och jag öppnade ena ögat men var kvar i samma rum. Men det stod nån läkare och blåste på mig med en fläkt. Då var det verklighet, men det var nog bara en dröm/hallucination.

Kände mig bättre på onsdagen och började bli ordentligt rastlös. Hade varit uppe ur sängen och satt mig i en fåtölj på tisdagen. Inte för att jag kunde stå på mina egna ben direkt, haha. Inga muskler ALLA och sååå skakiga. Fy fan. Igen; som att vara aspackad. Fast utan muskler.

Fick träffa Mulle på onsdagen! Någon (minns inte vem) körde dit honom och jag rullades ut i rullstol (HATADE DEN) och fick träffa honom utanför huset. Första gången jag var ute och första gången jag förstod var på sjukhuset jag låg. (ändå trodde jag här att jag var i Halmstad. Senare samma dag trodde jag att jag var i Göteborg). Tyckte det var gulligt av en kompis osm bor i Malmö att åka ända till Halmstad för att hälsa på mig ett par timmar.

Det där med att jag trodde att jag var i både Halmstad och Göteborg. Jag vete fan var jag fick det ifrån, men helt plötsligt fick jag för mig att jag var i halmstad och att jag jobbade som patient. JOBBADE. Mitt jobb gick ut på att låtsas vara sjuk och bli inlagd på olika sjukhus. När jag fick en ny sjuksköterska som snällt frågade mig hur länge jag legat inlagd för jag verkade vara van vid att dom rengjorda tracken så blev jag helt kallsvettig och tänkte "fan nu kommer dom fatta att jag egentligen inte är sjuk".

Sedan jobbade jag med att frigöra andar och kontollera oväder. Jag hade med andra ord fullt upp på onsdagen och inte hjälpte det med att folk som besökte mig kom och pratade med mig. Då fick jag göra om allting i tankarna. Om ni fattar.

På ondagen kopplades respiratorn bort helt och hållet. Trodde fortfarande att jag hade en konstgjord lunga. Trots alla hallucinationer var jag lite klarare i huvet nu. Började tjata om att få komma hem på onsdagen. Nu när respiratorn väl var borta var det väl inga problem tyckte jag. Att jag varken kunde gå eller prata såg jag inte som några större problem.

Innan det ens var tal om att jag skulle få åka hem så var jag tuvngen att kunna gå, prata, ta bort tracken, ta bort CVK:n unt so weiter. Dom ville inte säga hur lång tid jag skulle få stanna kvar, men ungefär två veckor.

Så fan heller tänkte jag. Dom tog bort tracken på tosdagen och på morgonen var jag ute och gick första gången. Igen; som att vara aspackad. Kunde inte gå själv, men det gick snabbt. Redan på kvällen gick jag själv till pressbyrån med en kompis (även om han envisades med att ta med sig rullstolen fall i fall så gick jag själv hela vägen om än lite vingligt).

När dom tog bort tracken tog dom också bort den lilla ballongen som gjort att jag inte kunnat prata. Var hesare än hesast och kunde inte prata så högt men prata kunde jag iaf. Och sonden! Dom tog bort sonden på torsdagen också. Fy fan vad obehagligt det var. Fick byta rum också eftersom jag inte längre var akut sjuk. Fick ett rum med egen ingång och slapp ha en sjuksköterska i samma rum dygnet runt. (haha, dom bråkade om vem som skulle få sitta inne hos mig. jag var väl inte så rolig direkt, men jag har en rolig familj).

Förutom trött och okoncentrerad och lite groggy mådde jag bra på fredagen (med min konstgjorda lunga, haha). CVK:n togs bort (typ nån grej man kan fylla med blod om det behövs) och alla stygn plockades. Jag hade inte ens varit medveten om jag hade blivit sydd. Dom plocka stygn i ljumsken och halsen (ecmo) och från CVK:n (också i halsen men på andra sidan). Sen var dom och pillade på magen/ryggen så jag tog förgivet att dom plockade stygn där också från operationen. (såhär i efterhand inser jag att dom drog bort stora, runda plåster. Ni vet såna dom klistrar fast med små sladdar).

När alla stygn var borta så sa läkaren att han inte såg några problem med att skicka hem mig över helgen. Skulle dit på lördagmorgon och söndagmorgon för att plåstra om halsen efter tracken men annars kunde jag vara hemma. Två veckor blev ett par dagar. Höhö. När jag kom från Stockholm hade dom sagt att det skulle ta ett par veckor efter att jag vaknat innan jag fick komma hem. Det tog typ fem dagar.

Så; var hemma hela helgen. Var tillbaka på avdelningen på måndan och var där i princip hela dagen. Fick recept, träffade läkare, plåstrades om osv. Sen var jag friiiiiiiii. Eh. Förutom att jag var tvungen att gå dit varje dag för att plåstras om, men 1½ vecka senare eller något så slapp jag det också.

Sådär. Det var det det. Just ja. Veckan efter jag kom hem från sjukhuest så upptäckte jag för första gången att jag inte hade några stygn på ryggen/magen efter operationen. Blev först lite förbryllad. Wtf? Operera in en lunga utan att lämna spår. Jag kanske inte har nån extra lunga ändå. Märkligt, tyckte jag. Samma dag läste jag lite om ecmo. "konstgjord lunga". Aha.