tinseltown

Jag har knappt sovit inatt. Men fan vad jag kommer sova gott alla andra nätter.

Grannarna är vräka.

(Var ett jäkla tivoli här inatt. Nån psychodude stod och pratade i mobiltelefon så det ekade över halva kvarteret vid tolv igår på deras balkong. Grannar kom ut och bad han prata tystare. Då fick han spel och började slänga ut kläder och trädgårdsmöbler mot folk. Polisen kom, polisen åkte. Han blev förbannad för att dom  varit där och det lät som han slog sönder hela lägenheten. Polisen kom igen och körde bort honom. En stund senare var han tillbaka och tjejen som bor där sprang ut i trappan och skrek på hjälp och ringde på allas dörrar. Polisen kom igen och hämtade tjejen denna gången. Och finally efter fyra-fem timmar av bankande och skrikade fick jag (och resten av huset) sova. Och finally, efter ett år av konstant skällande hundar och annan skit är dom vräkta.)

Imorgon kväll ska hela lägenheten vara städad.

HAHAHHA.

Seriöst. Hur gör ni? För att inte allt ska falla ihop.

Jag är helt slutkörd. Jag orkar inte mer. Jag vill bara ååh.

Hjälp!

Ja ja, jag vet att jag har paus. Men jag bara måste.

Jag låg i sängen och läste tidningar när jag hör skumma prasselljud. Kollar runt lite. Fönstret är öppet och det ligger en plastpåse i sängen. Aha, den prasslade till. Två minuter senare kittlas det på mitt ben. Jävla påse, tänker jag och ska ta bort den. Men ingen påse. Istället en stor jävla harkranka. Jag är rädd för harkrankor. På riktigt.

Jag rusar upp och springer ut i köket och hämtar första bästa skål med lock. Harkrankan har somnat halvt om halvt på musmattan. Jag tänker att det hade varit roligt att dokumentera harkrankejakten (för ut ska den) så jag tar fram kameran och fotar den. Första blev suddigt, andra blev okej, men det hade varit roligt med en closeup. För att utmana ödet liksom. Pusha det lite. Jag hinner inte ta bilden förrän harkrankan vaknar och hoppar upp mot mej (uppskattar inte att paparazzifotas?).

Jag tar locket till burken som skydd och ställer mej i sängen upptryckt mot väggen och viftar hejvilt med det medans harkrankan flyger runt vid lampan en halv meter framför mej. Sen landar den på golvet. Jag smyger fram med locket och tar burken och lägger den på harkrankan. Aha! Fångad. Men vafan gör man nu? Försöker skyffla under locket utan att harkrankan rymmer (då hade jag börjat gråta). Jag lyckas. Den är fångad i burken!

Går mot köket och balkongen och vänder på burken medans jag går. Harkrankejäveln sitter fastklämd i locket. Den surrar och försöker komma loss. Och den ser jävligt arg ut. Jag springer ut till balkongen och öppnar locket ner mot buskarna. Skakar på locket och burken medans jag blundar och springer in igen och stänger dörren. Kollar lite försiktigt med ena ögat på burken och locket och ser så att den inte är kvar. Den är borta.

Jag har hämtat in Molly hit och stängt dörren. Jag inbillar mej att han lyckades fly i köket nånstans (jag vågade inte kolla golvet) och är nu påväg tillbaka in till sovrummet. Krälar över golvet för han är några ben short. Blöder, kan knappt ta sej framåt men vill ha revansch. Måste. Göra. Illa. Daniel. Och så stirrar han på min sovrumsdörr medans han kommer närmare och närmare.

Huh, jag kommer inte kunna sova inatt.

Ge mig mer tid någon. Var i helvte tog sommaren vägen? Skolan börjar om två veckor (och första veckan är jag inte ens hemma, bra planerat som vanligt).

Jag vill helst bara sätta mej ner i ett hörn och stortjuta. Fast jag mår faktiskt jävligt bra. På alla sätt och vis. Även fast dagarna är för korta och jag sover alldeles för mycket. Och även fast inget någonsin blir klart. Jag har tusen saker att göra hela tiden, de tar aldrig slut. Och det är så sjukt mycket jag VILL göra men aldrig hinner. Blogga till exempel. Svara på mail. Huöh.

Jag har börjat förstå det fina i att planera middag/lunch en vecka framåt. Och att promenera på på kvällarna är ju hur soft som helst. Märks att jag börjar bli gammal.

Oh, jag har faktiskt en poäng med det här gnällinlägget.

Jag hoppas verkligen jag har hunnit få ordning på allting här hemma tills skolan börjar. Tills dess får ni ha det superbra. Möjligt att jag skriver något ändå, men med tanke på att det tog mig nästan en vecka att få det här skrivet så är det tveksamt.

Efter en mellanlandning hos pappa är vi äntligen hemma. Eller ja, vi har haft det hur bra som helst, men ändå skönt att få komma hem. Det första vi gjorde var att köra till ikea och köpa lådor. Jag har dille på lådor, jag vet.

På vägen dit körde vi under en bro. Eller well...

Pappa till Molls
- Oo, nu åker vi under en bro, Molly!

Molls svarar med en gång.
- Det är ingen bro. Det är en viadukt!


What the..

Jag har lagt upp pinsamt många bilder här nu i inlägget under. Alla är thumbnails iaf, alltid något. Klicka på dom...äh, you know the drill. Och ni ska vara glada över att jag inte lägger upp bilder på folk för då hade antalet femdubblats ungefär.

Det här så olikt mej, men åh, vad jag älskar det.

Bergen, vattnet, stupen, skogen, värmen, båtarna, folket, maten. Vi har levt på fisk och kullamust sen i fredags. Gratis dessutom. Vi kom mitt i kaoset, de skulle bygga en ny restaurang och behövde nån som satte ihop möbler. Jag anmälde mig frivilligt och har sen fått äta gratis.

Håller på att packa. Hur töntig är jag? Ta med egen (MIN!!) kudde eller inte?

- Jag hatar den nya kommentatersgrejen, jag ser aldrig vad det står och när jag väl tror jag vet vad det står så blir det ändå fel. Den går inte att ta bort heller. Jag vill byta blogg.

- Jag ska strax iväg och köpa batterier. Fota Musse Pigg!

- Huvud och tand gör fortfarande ont, men det har blivit lite bättre.

Jag struntar i hur det gick för mej. Och hur ont jag har överallt nu. Men fan, undrar vad hon hann tänka? Har jag skadat henne för livet nu?

Jag tog dricka ur kylen och sen, eh, vaknade jag på golvet med Molls tittandes på mej. Hon pratar med mej, men jag minns inte vad hon sa. Förstår inte vad som hänt förrän sätter mig upp och ser drickan stå på bänken brevid kylen. Aha. Ont i axeln/armen, ont i framtänderna (eh) och jävulskt ont i bakhuvet.

Det andra som slår mej är vad fan jag ska säga till henne. "Sånt händer ibland"? Lär ju skrämma henne. Men snällaste, sötaste, underbaraste Molls ställer inga jobbiga frågor. Vi lägger oss i sängen istället och hon blåser på mitt huvud. Sen springer hon iväg och hämtar plåster och vill plåstra om det. Dessutom inte vilka plåster som helst, utan Bamse-plåsterna. Dom används bara när det gör riktigt ont, har hon själv bestämt. Hon brukar vara lite snål med dom, men jag får minsann hela armen omplåstrad.

Hur mycket måste hon inte tycka om mej då liksom? Vad hann hon tänka? Lilla Molls..

Jag vill inte fråga, inte göra en större sak av det. Men hon pratar. Om man ska tro henne så först slog jag i kylskåpet, sen väggen, sen golvet. Hah, no wonder att jag har ont i huvudet.

Tur jag inte slog nåt allvarligt, som pappa brukar säga.