tinseltown

Dags att summera året kanske?

Januari minns vi som månaden då jag åkte skateboard ner för en trappa och fick en spricka i benet. Molly var också på sitt allra klängigaste humör, ögonen tårades bara man råkade titta åt ett annat håll. Lina dog.

I Februari fyllde jag 23 och vi firade att Molls överlevt ett helt år med mej som pappa. Åkte till Tyskland också. Begravning.

I Mars så deppade jag ihjäl mej, gjorde jag iofs i januari och februari också. Vi blev ihop igen. Det var ett år sen Benjamin dog.

April var lite upp och ner. Molls hade sin sista (?) öroninflammation. Jag åkte till Kalmar och kollade på fotboll. avlivade hamstern. Molls lärde sig gå.

I Maj var vi hemma hos pappa ganska mycket. Molls lärde sig springa, haha. Bokade London-resan.

I juni lärde sig Molls klättra ur spjälsängen, hon började prata lite mera. Vi var i London två veckor. Mollys willy wonka-beroende började. Ay ay.

I Juli bytte jag blogg. (mycket viktigt). Jag skadade ryggen. Var i bokskogen. Slappade hemma hos pappa rätt mycket. Lärde känna Timmy bättre. Molls hår växte som ogräs.

I Augusti började jag plugga lite. Molls började på dagis. Lärde känna Avve. Mådde bättre än på länge.

I september fick jag min mördarförkylning. Molls började prata ännu mer. Jag var helt okej.

Fick en deppdvala igen i oktober och jag vet fortfarande inte varför. Molls hade maginfluensa. Molls vägrade så smått att använda blöja så hon började bli rumsren så smått här.

I november försvann giz en dag. Råkade kalla Molls för pucko i bloggen. Var vid graven (vilket inte händer ofta). Molly kastade pizza på väggen (fläcken är kvar). Vi gjorde slut och blev tillsammans igen. Började noja för att jag inte hade hört något från skolan.

I december fick jag en ny halvfarbror + två kusiner (men inte i julklapp). Jag fick fnatt och bestämde mig för att jag måste göra något (men inte förrän till sommaren). Discovery åkte iväg och jag satt klistrad framför NASA tv i 12 dagar. Och så fick jag reda på att jag kom in på skolan.



Hyfsat händelserikt år. Lite lugnare på slutet, fast det är bara skönt. Har varit ett helt okej år, trots vissa saker.

Kollade min bloggstatistik precis. När jag mådde som sämst och ville ta livet av mej var och varannan dag så var det massor med människor som läste (eller kollade så att jag levde idag också, vad vet jag).

Men nu är det en liten grupp som läser och jag vet vem dom flesta är, men det finns några som jag inte har en aning om vilka dom är (hoppas ni känner er träffade nu bwahahha). Är såå nyfiken på vem det är och på varför dom läser. Kanske kan vara liite kul att läsa om man känner mej, men annars näää.

Jag börjar känna mig lite peppad inför skolan nu, men samtidigt inte. Känns som det kommer gå åt helvete. Pratade med Avve häromdagen, innan hon lärde känna mig trodde hon jag var blåst. Hah. (för att jag inte hade gått gymnasiet typ). Tur hon inte visste allt. Undrar vad hon hade tänkt då.

Det känns som jag inte kommer kunna något. Jag är helt lost när det gäller skola. Men, men. I fix.

Ingenting går som man vill. Det ena efter det andra kör ihop sig.

En annan sak jag vaknar av är drömmar. Drömde två gånger imorse.

I första drömmen var jag på något tivoli, man kunde ta ett sjörövarskepp över en å. Vi (jag och någon annan, vete fan vem) stod och tittade på när det lämnade den ena sidan för att åka över på den andra. Men så fastnade den mellan två stenar. Massa enkronor hamnade i vattnet. Men dom flöt. Småskum dröm.

Andra drömmen var längre, och mer avancerad, haha.

Jag var i en liten stad. Såg ut som en saga. Små hus i pastellfärger, gränder, kullerstensgator som var backiga. (om man nu kan säga så).

Någon kom fram till mig och sa att  jag skulle fixa något. Följde med honom genom en liten dörr och kom till en annan värld fast ändå inte. Det var inomhus, men såg ut som att det var utomhus. Träd, gräsmattor, åar osv. Lite som kalle och chokladfabriken, fast det var inte gjort av godis.

Vi gick igenom där och kom till en stor trappa som gick ut på andra sidan. Fanns en stor gräsmatta där det kryllade av folk. Jättemånga. Och dom var överallt. På klätterställnngar, i gungor, på gräsmattan, i träden, på marken, på trappan. Alla verkade vara lite hysteriska, dom sprang runt och hade sig. Vissa hade röda ansikten, som om dom hade bränt sig.

Jag fick förklarat för mig att det var symtom på en dödlig sjukdom och att den var väldigt smittsam. Inom en stund skulle alla här vara smittade och dö strax därefter. (snällt att släpa dit mej =P).

Vi bestämde oss för att smita där ifrån. Vi sprang till ett stort hus. Det var gigantiskt och där var det också fullt med smittade människor. Vi stod framför huset och tittade på det när det delade sig i fyra delar (förresten så fick det bara plats fyra personer i båten också). Det liksom rasade, gick sönder och vi sprang därifrån allt vad vi kunde. Hörde hur hela huset exploderade bakom oss men vi fortsatte springa.

Sen kom vi på att "någon" inte skulle hitta oss, så vi la ut spår som i Hans och Greta. Fast stora stenar, typ kullerstenar, istället för bröd. Sen var vi plötsligt tillbaka i Malmö, vi fortsatte lägga stenspår, kom till en byggarbetsplats där det var fullt av såna stenar och tänkte "hur gör vi nu?". Vårt stenspår skulle inte synas där.

Sen vaknade jag.

Jag är trött men har ingen lust att sova. Bara ligger och grubblar och om jag väl somnar så vaknar jag ändå efter ett tag. Ibland vaknar jag för att det är varmt, ibland för att det är kallt. Ibland tror jag att jag hör steg. Eller som det var för ett tag sen, att någon kallade på mej. Har miljontals saker som rör sig i huvet, även när jag sover tydligen.

Igår natt när jag väl hade lyckats somna så vaknade jag av  att någon bankade. Tror jag. Var tyst när jag vaknade. Jag blir knäpp på mej själv.

Kanske för att jag inte äter så bra? Jag vet inte. Har blivit dålig på det (igen..). I våras eller somras så träffade jag en läkare som hotade med en massa saker om jag inte gick upp si och så många kilo. Jag försökte, det gick sådär. Sen gick jag inte dit mer. Är tilbaka på ungefär samma ställe som jag var då. Men men.

Jag kan inte minnas när det började. Jo, efter att tvillingarna föddes. Sommaren efter det, sen har det fortsatt. Trodde jag skulle vara okej vid det här laget, men icke.

Jag hade en bra-period i mars-april detta året. Mest för att vi blev tillsammans igen och allt var bra och sånt. Sen i somras var jag också okej, lärde känna nya människor och så. Sen har det gått sakta, sakta neråt tills nu. Om jag känner mig själv rätt så lär det också fortsätta neråt ett tag till.

Jag vet inte vad som är fel på mig. Egentligen är allt ganska okej. Allt rullar på  bra. Men något är fel. Och jag har ingen aning om vad.

Blev deppigt det här.

Skola.
Kom på att jag kunde gå in på skolans sida och kolla vad jag ska göra i alla ämnen nästa termin. Vilka skrivuppgifter och vad dom ska handla om t.ex. Allt vi ska ska göra finns där. Vecka för vecka. Jag ångrar att jag gick in och tittade. Jag har redan ångest för alla saker jag måste skicka in. Den ena är värre än den andra. 

Nyår.
Molls har blivit bättre och ingen öroninflammation i sikte än så länge. Så det lutar åt att jag kanske går ut ändå. Jag har tillbringat de senaste månaderna åt att bygga duplotorn, åka rutchkana efter dagis, bakat lussebullar och pepparkakor med henne, kastat boll och byggt kojor så jag tycker nog att det är okej att jag går ut.

Linas mamma har sagt att hon kan passa henne och då vill jag stanna här i Malmö så det lutar kaanske åt att några  kommer hit. Vi får se hur det blir.

Städa/terroristesn.
För snart ett år sen började Molls klättra. Hon tog sig uppåt innan hon tog sig framåt. Vi har en stor hylla i hallen och jag tömde dom nedersta hyllplanen på saker och trängde ihop dom med grejerna på hyllplanen som låg högre upp. Sen kom hon på att hon kunde dra fram stolar och på så sätt komma högre upp så jag tömde nästan hela hyllan på saker.

Alla fd hyllsaker hamnade i hennes rum som aldrig används. Men så kom hon på hur man öppnar dörrar och jag har inga fler gömställen kvar. Jo, skafferiet som går att låsa men det är överbelamrat av saker för länge sen.

Jag orkar inte bry mig längre. Det är ganska poänglöst att sätta tillbaka alla kastruller och stekpannor i skåpet när dom ändå ligger över hela köket en halvtimme senare. Samma sak med filmer, böcker, kläder och allt annat. Jag har ingen lust att säga "nej" 58764 gånger om dagen. Och seriöst, om hon har kul en halvtimme med att dra ut alla saker som det sen tar mej fem minuter att plocka undan så gör det inte så mycket.

Därför ser det ut som det gör här hamma. För det är inte ofta jag orkar ta fem minuter med att plocka undan, ser ändå likadant ut imorgon.

Men nu ska jag plocka undan allt. Får se hur länge det håller, haha.

Nu är nästan hela julafton avklarad. Jag har haft jätteroligt, men är helt slut nu.

Dom andra sitter och försöker trycka i sig mer klenor och mandelmusslor med grädde. Jag blev påtvingad en massa, men delade snällt med mig till hunden. Det är ju jul. Fast någon spettkaka fick han inte. 














<--- mätt och übertrött daniel.

Julpussar och julkramar till alla som läser.
God jul.

Pappas julklapp håller på att driva mig till vansinne.

Jag försökte vara smart när jag funderade över en julklapp till honom. Fotoalbum med en massa bilder. Världens bästa idé. Bara till att framkalla, sätta in i album och sen är det klart. Men nänä.

För det första så finns det inga album som har fickor i samma storlek som mina jävla bilder. Mina bilder råkar vara 1 cm större. Jag letade i tre timmar efter ett fotoalbum som passade. TRE TIMMAR!

Så det fick istället bli att jag fick göra ett eget album. Eget och eget. Ett scrapalbum som kostade a lot. Sen fick jag köpa såna där små flikar med klister på. Enligt förpackningen såg det enkelt ut. Bara till att sticka in kanterna på bilderna och sen dra från rullen dom satt på. Sen var det bara till att sätta in dom numera självhäftande fotona i albumet.

Men nänä. Sätter man på en flik på en hörna ramlar en annan av. Lyckas man väl få till alla fyra flikarna utan att någon ramlar av så kommer man garanterat klistra in bilden både snett och vint i albumet. Dessutom glider dom snea bilderna omkring i sina fickor då alla sitter inte riktigt tight. Hade kanske funkat om jag hade haft fem-sex händer. Då hade jag kunnat hålla alla flikarna så att dom inte trillade av och samtidigt klistra in bilden så att den inte blev sne. Men jag har bara två händer.

Tur att jag köpte dubbelhäftade små klisterlappar som nu mera täcker mer eller mindre hela lägenheten. Dom behöver jag inte hålla på plats, behöver bara kunna sätta in bilden rakt.

Som pricken över i:et så sorterade jag först alla bilderna, sen satte jag provisoriskt in dom i albumet. Det räckte precis på alla sidor. Inte en bild blev det över. Men nu när jag höll på att klistra in dom så dök det upp två tomma sidor. Måste ha missat dom innan.

Jag hatar komplicerade julklappar.

Min lilla picasso har målat stora mörkblå streck på väggen i hallen i ett obevakat ögonblick.

Jag målade också på väggar när jag var liten, fast i köket. Det nytapetserade köket bör tilläggas. Pappa  hade hållt på halva natten och när jag vaknade på morgonen hittade jag en svart spritpenna och jag ville väl också göra det fint i köket. Hmm.

Jag har aldrig lyckats göra honom så arg igen. Han skrek att jag inte skulle få hålla i en penna igen förrän jag hade fyllt 18, hah.

Det enda jag kommer ihåg från det är när han går upp på morgonen och jag springer allt vad jag kan in i mitt rum och stänger dörren. Och han kommer efter och skriker på mig. Givetvis håller han spritpennan i handen.  Tror nog dessutom att det måste vara mitt första minne också.

Så nu har jag bestämt mig. Jag ska inte måla om förrän Molly är 18. Minst.

Fredagskvällen ska i vanlig ordning tillbringas fyra mil bort. Fast jag har varken ork eller lust. Det regnar och blåser ute och jag vill hellre stanna hemma.

Min kompis ska bli pappa, till världens segaste bebis dessutom. Dom har varit på sjukhuset i ett dygn nu och ingen bebis i syne än. Dessutom skulle den kommit för typ två veckor sen, haha.

Luciafirandet på dagis som ägde rum i gryningen (kvart över sju på morgonen) gick bra.

Fast de 45 minuterna innan vi kom ditt var ett helvete. Molls var på sitt allra jävligaste humör. Tydligen inte så populärt att bli väckt av larmet på mobilen. Äta gröt och mackor var heller inte populärt. Brukar aldrig försöka tvinga henne till att äta, men i mitt huvud såg en grinig tomtenisse som förstörde för alla andra genom att yla "äta nuu, ätaa nuu ÄTA NUUU" istället för att försöka sjunga med i "tipp tapp, tipp tapp".

Hon försökte däremot äta reklamblad. Inte så mättande, men, men. Bättre än inget kanske, haha.

Vi kom iväg efter många om och men och det gick bra, hon dumpade dom andra och smet iväg till mig och fick lussebullar innan det var slut. Mycket bättre än att yla. 

"Om vi var släkt du och jag, hur skulle du vilja att vi vore släkt?"


Ja...vad svarar man?

Insåg nu att det jag skrev igår var ganska korkat och kanske inte världens mest genomtänkta idé. Men jag har ett halvår på mig att tänka ut en bra plan och så behöver jag ragga upp en get eller två som kan joina oss. Och jag VILL verkligen detta.

Mollys hår växer som bekant som ogräs och det börjar bli ruskigt långt. Når till hakan, dessutom har det börjat locka sig lite grann i topparna och för att det inte ska bli en enda stor trasselboll så måste det kammas och Molls tycker det är lika roligt varje gång. Jag får springa och jaga henne med kammen i högsta hugg och hon är fruktansvärt snabb för att vara så liten. (det hjälper inte att man kan springa runt i cirklar genom vardagsrummet-hallen-sovrummet).

Jag vill klippa henne, men ravn har satt klippförbud på henne.Timmy (dvs ravn, haha, nu blir alla förvirrade va?) tyckte att dreadlocks var en lösning på problemet. Eh.

Det är så coolt, hon blir mer och mer lik Lina. Leendet speciellt.

Jag är inte så mycket för släktband och sånt där. Jag har så gott som ingen kontakt alls med någon i min lilla, lilla släkt på pappas sida. Kan inte ens komma ihåg sist jag träffade någon därifrån. Och det är fine by me. Det är halvsyskon till pappa. Två halvsyskon, som i tisdags blev till tre halvsyskon. 

"Jag fick en lillebror igår", sa pappa när han kom till jobbet dagen efter han hade fått reda på det.
"Åhh...eeh va?", sa kollegerna.

"Mmm, en liten pojke på 90 kg och 37 år"

Hah. Jag har en ny halvfarbror. Eller nåt. Han upptäcktes vid boupptäckningen (?). Farfar har (hmm hade) aldrig nämnt honom eller träffat honom. Han visste nog inte ens om honom. Tydligen så funkar det så att mamman fyller i vem som är pappan, ett brev skickas till pappan. Protesterar inte pappan så är han pappan enligt dom danska myndigheterna.

Och för att citera pappa igen så "var farfar så hög 69 att han inte ens visste var han hade sin röv".

Pappa har träffat honom. Dom är lika. Hans mamma har varit inskriven på psyket i flera omgångar. "Han har nog stått och raggat på dom när dom blir utskrivna". (pappacitat igen). Den ena har varit värre den andre, heh.

Han blev iaf jätteglad, min nya halvfarbror. Pappa också, och dom andra två syskonen. Två barn har han också. Ser man på.