[328]
En annan sak jag vaknar av är drömmar. Drömde två gånger imorse.
I första drömmen var jag på något tivoli, man kunde ta ett sjörövarskepp över en å. Vi (jag och någon annan, vete fan vem) stod och tittade på när det lämnade den ena sidan för att åka över på den andra. Men så fastnade den mellan två stenar. Massa enkronor hamnade i vattnet. Men dom flöt. Småskum dröm.
Andra drömmen var längre, och mer avancerad, haha.
Jag var i en liten stad. Såg ut som en saga. Små hus i pastellfärger, gränder, kullerstensgator som var backiga. (om man nu kan säga så).
Någon kom fram till mig och sa att jag skulle fixa något. Följde med honom genom en liten dörr och kom till en annan värld fast ändå inte. Det var inomhus, men såg ut som att det var utomhus. Träd, gräsmattor, åar osv. Lite som kalle och chokladfabriken, fast det var inte gjort av godis.
Vi gick igenom där och kom till en stor trappa som gick ut på andra sidan. Fanns en stor gräsmatta där det kryllade av folk. Jättemånga. Och dom var överallt. På klätterställnngar, i gungor, på gräsmattan, i träden, på marken, på trappan. Alla verkade vara lite hysteriska, dom sprang runt och hade sig. Vissa hade röda ansikten, som om dom hade bränt sig.
Jag fick förklarat för mig att det var symtom på en dödlig sjukdom och att den var väldigt smittsam. Inom en stund skulle alla här vara smittade och dö strax därefter. (snällt att släpa dit mej =P).
Vi bestämde oss för att smita där ifrån. Vi sprang till ett stort hus. Det var gigantiskt och där var det också fullt med smittade människor. Vi stod framför huset och tittade på det när det delade sig i fyra delar (förresten så fick det bara plats fyra personer i båten också). Det liksom rasade, gick sönder och vi sprang därifrån allt vad vi kunde. Hörde hur hela huset exploderade bakom oss men vi fortsatte springa.
Sen kom vi på att "någon" inte skulle hitta oss, så vi la ut spår som i Hans och Greta. Fast stora stenar, typ kullerstenar, istället för bröd. Sen var vi plötsligt tillbaka i Malmö, vi fortsatte lägga stenspår, kom till en byggarbetsplats där det var fullt av såna stenar och tänkte "hur gör vi nu?". Vårt stenspår skulle inte synas där.
Sen vaknade jag.
jag sa ju att man kan säga så.
Jag ser att du står inför en förändring, och jag tror det kommer att gå bra. Du behöver inte vara rädd att förändras till oigenkänlighet...
Lycka till!