[814]
Min bror läser till läkare ju. Nu har han lärt sig allt om den friska kroppen i Lund och ska börja med den döda kroppen i Malmö. (= jag kommer få se mycket av honom dom närmsta åren. YAY).
Frågade honom om han fått se några döda människor än.
- Nä, men vi har luktat på dom.
Tydligen förvarar dom döda människor i källaren i samma byggnad dom har föreläsningar i och det luktar död människa i hela byggnaden. Treeeevligt. Ännu ett skäl till att inte slita ut mig fullständigt i skolan. Tänk om jag skulle få för mig att bli läkare (trots min sprutfobi) och tvingas hänga med döda människor.
Döda människor i sig är inget problem. Problemet är salarna där dom förvaras i. Ni vet ett kallt stort rum med gröna väggar, och precis när man ska gå ut från salen så vänder man sig korkat nog om och det allra sista man ser av mamma är pannan och håret som rullas in i vad-det-nu-kallas. Kylen? Eh.
Det är den bilden som hauntat mej i snart 13 år. Inte bilden av att pappa försöker väcka henne och jag redan då fattar att hon inte lever längre. Inte heller när jag tvångsmässigt tittar ut genom fönstret när hon bärs ut. Inte heller inne i den kalla salen. Utan när jag står precis utanför och dörren håller på att stängas och jag vänder mig om och hinner bara se pannan och håret. Jag minns inte om dörren hinner stängas först eller om hon blir inkörd i vad-det-nu-kallas. Men det är sista gången jag ser henne.
Ett par år senare skulle jag flytta från en familj till en annan. Familjen hade två kattungar som jag alltid hängde med. När det var dags att flytta täntke jag att nu jävlar i det ska jag komma ihåg sista gången jag såg kattungarna. Den ena, Kiwi, låg på soffan. Den andra, den svarta, Paprika sprang in i köket. Okej, tänkte jag. Kiwi på soffan och Paprika sprang in i köket. Fine, nu går jag. Jag tog på mig jacka och skor, tog väskan, öppnade dörren och gick. Vände mig om och tittade in en gång till. Under bänken i hallen låg det något svart. En väska? En mössa? Eller Paprika? Jag har ingen aning. Och jag stör mig fortfarande på det.
Frågade honom om han fått se några döda människor än.
- Nä, men vi har luktat på dom.
Tydligen förvarar dom döda människor i källaren i samma byggnad dom har föreläsningar i och det luktar död människa i hela byggnaden. Treeeevligt. Ännu ett skäl till att inte slita ut mig fullständigt i skolan. Tänk om jag skulle få för mig att bli läkare (trots min sprutfobi) och tvingas hänga med döda människor.
Döda människor i sig är inget problem. Problemet är salarna där dom förvaras i. Ni vet ett kallt stort rum med gröna väggar, och precis när man ska gå ut från salen så vänder man sig korkat nog om och det allra sista man ser av mamma är pannan och håret som rullas in i vad-det-nu-kallas. Kylen? Eh.
Det är den bilden som hauntat mej i snart 13 år. Inte bilden av att pappa försöker väcka henne och jag redan då fattar att hon inte lever längre. Inte heller när jag tvångsmässigt tittar ut genom fönstret när hon bärs ut. Inte heller inne i den kalla salen. Utan när jag står precis utanför och dörren håller på att stängas och jag vänder mig om och hinner bara se pannan och håret. Jag minns inte om dörren hinner stängas först eller om hon blir inkörd i vad-det-nu-kallas. Men det är sista gången jag ser henne.
Ett par år senare skulle jag flytta från en familj till en annan. Familjen hade två kattungar som jag alltid hängde med. När det var dags att flytta täntke jag att nu jävlar i det ska jag komma ihåg sista gången jag såg kattungarna. Den ena, Kiwi, låg på soffan. Den andra, den svarta, Paprika sprang in i köket. Okej, tänkte jag. Kiwi på soffan och Paprika sprang in i köket. Fine, nu går jag. Jag tog på mig jacka och skor, tog väskan, öppnade dörren och gick. Vände mig om och tittade in en gång till. Under bänken i hallen låg det något svart. En väska? En mössa? Eller Paprika? Jag har ingen aning. Och jag stör mig fortfarande på det.
Kommentarer
Postat av: Trx
P&K och en kram igen!
Trackback