tinseltown

Okej, nu vet alla så då får ni också veta. Fastän det inte blir något nu.

För ungefär 1½ månad sedan ringde hon. Hon var gravid. Happ och där fick allt sönder. Behöver jag ens nämna hur mycket jag skruvade upp mig? Jag måste flytta, Molls måste byta dagis och flytta ifrån kompisarna. Hur söker man in på Komvux i en annan kommun? (det går inte ens fick jag veta). Hur berättar man för Molls? Hon känner inte henne, aldrig träffats. Och hur kommer det gå sen när Molls är större, varför har inte jag en mamma? Varför bor h*n inte här alltid som jag osv osv osv.

Jag ville inte något av det. Jag vill bo kvar här. Jag tycker jag och Molls har det rätt bra bara vi två. Okej, det hade väl varit trevligt med syskon och så, men inte påtvingat och inte såhär huxflux.

Hon var klar redan från början med att hon inte ville göra abort. Jag ville, men sa aldrig något om det snäll (?) som jag är. Hon är också rätt snäll och påpekade flera gånger att jag inte behövde vara delaktig om jag inte ville.

Men va fan liksom. Tänk hur det skulle kunnat bli om 20 år när allt uppenbaras. Hu.

Så jag gjorde det rätta (?). Fann mig i det. Fann mig i att en person som jag knappt känt i tre månader kunde vända upp och ner på allting bara sådär, både för mej och Molls. Följde med på inskrivning och jag blev erbjuden att prata med en kurator. (det är fan ta mig sjukt, så fort jag befinner mej i samma byggnad som en vill dom prata med mej).
Hon tjatade till sig att få lyssna på hjärtljuden, jag följde med på det också. Vilken upplevelse det var förresten, aldrig fått lyssna innan. Och tusan va snabbt det slog.

Det kändes rätt okej ett tag. Mellan alla svordomar och all ledsamhet över inte sen kunna få vara med varje dag, hela tiden, dygnet runt (tjo, även där har ni en jävla massa makt) kändes det rätt okej, såg till och med fram emot november.

Men så skulle hon denna veckan tillbaka dit och dom skulle mäta kotten och fastställa hur långt gången hon var egentligen. Men kotten levde inte längre.

Jag minns inte ens det första jag tänkte. Glad för att slippa flytta och strula med det. Men ledsen för att...ja. När allt hade lugnat sig och vi hade fått ordning på hur allt skulle vara så hade det nog blivit ganska bra. Det blir det ju alltid, blir alltid bra till slut.

Jag låter så jävla självisk, jag vet. Och jag är glad för att jag inte skrev något om detta rakt ut från början för då hade det låtit ännu värre. Men ni som följt mej ett tag kanske har lite förståelse. Jag vet inte.

Oh well, nu vet ni.