tinseltown

De flest som läser här har varit med mej nästan från början. Jag har gjort många dumma och ansvariga grejer sen dess. Listan tar aldrig slut. Men jag tycker nog ändå att jag klarat allt det här rätt bra. Faktiskt. Det blev ju trots allt bra till slut.

Det är en del saker som vissa inte vet, saker som jag inte velat skriva om. Om det är någonting jag hatar så är det att tycka synd om mig själv, så det gör jag aldrig, haha.

Kan börja med i fredags. Jag var ute med en kompis, skrev om vad som hänt honom, men inte mej. Okej, jag klarade mej jävligt bra om man jämför med honom. Men en spark mot tinningen är en spark mot tinningen. Det gjorde satans ont och jag blev minst sagt groggy. Förutom att det trycker i pannan lite och att jag inte riktigt hör HELT hundra än så är jag okej. Och det där bryr jag mej inte om, så ingen skada skedd här inte. (Fast okbenet, det där benet typ vid tinningen var intryckt, såg lite mysko ut i fredags).

Sen hände det en sak sommaren 2006 som jag aldrig skrev något om här. Mest för att en av er läser här har svårt för såna saker, eller hade, jag vet inte. Ville inte befoga någons rädslor, om ni förstår. Kanske någon känner igen sig och vet vad det kan handla om. Tänker nämnligen inte ta upp det förrän personen i fråga vet om det först eller gissar sig till det.

Konsekvenserna av det där blev en kort sjukhusvistelse och konstant ont i ryggen. Så jävla smidigt.

Och sen har vi min, eh, period som jag inte är så jävla stolt över. Önskar jag kunde sudda ut den och få alla att gklmma den. Men nä, istället väljer jag att skriva om den. Typiskt mig, haha.

Jag orkade nätt och jämt gå upp på morgonen, kan det bero på att jag varken hela nätterna? Jag åt inget, jag sov inget, jag gjorde dumma saker mot mig själv. Jag rispade upp skinnet under ögonen med naglarna och god damn it vad det sved sen när jag grät. Men det var ju meningen så.

Minns ni när jag bröt benet? När jag åkte skateboard. Ett par veckor senare tog jag av gipset alldeles själv. Inte det smartaste jag gjort. Benet blev både gult, blått och lila.

Sen det där jag hatar att prata om, hatar att påminna mej själv om. Kan inte ens skriva det rakt ut, men det där hon lyckades med, det misslyckades jag brutalt med. Gång efter gång efter gång. Även efter att hon lyckades. Nu vet jag inte vad jag tänkte med, tänkte inte alls, men som jag planerade. Hur sista samtalet skulle se ut, vem som eventuellt skulle få reda på det först, avskedsbrev skrevs (men jag blev aldrig nöjd med dom), såg till så att jag hade barnvakt just den dagen och..

Nu en tid efteråt förstår jag mig själv inte alls. Blir så satans arg på mig själv. Okej, om det bara hade varit jag. Men Molly då? Vissa visste och vissa försökte få mej att förstå, men jag lyssnade inte, men någonstans gick det in antar jag, för jag slutade, jag blev bättre. Jag minns inte alls sista gången det hände nu, i höstas tror jag om jag inte minns fel.

Men nu. Idag mår jag bra. Hah, det låter jättetöntigt men det gör jag. Jag antar att vissa inte klarar av vissa saker. Jag klarade inte att bli lämnad. (ravn kan mer än väl intyga det). Många människor som försvunnit, väldigt mycket hände på kort tid. Jag, bli pappa? What? 15 månader senare hade vi fått tvililingar alldeles för tidigt varav pojken somnade in fyra veckor senare. Jag blev kär. Jag åkte på "semester" som gick åt helvete (DET är en sak jag aldrig kommer skriva om här. Never!). Jag väntade på provsvar (som efter mycket om och men visade sig vara negativa, tack o lov). Jag förlorade Lina. Allt det där på 15 månader, kanske inte konstigt att jag blev som jag blev.

Men så nu, som sagt. I'm fine. Jag och Molly har det hur bra som helst, skolan går bra (hah). Jag nöjer mej lugnt med G och VG, DET är bra. Allt är bra.

Jag vill så gärna att det ska fortsätta såhär, bara jag och Molly. Vi har det bra. Klarar oss utan en mamma. Faktiskt. Ingen jag träffat (är väl typ två stycken under de här tre åren) har träffat Molls och det är så jag vill ha det. Vi är ett bra team.

Så nu är vi här. Där vi har det bra. Men det kommer inte vara särskilt länge till. För ni känner mig, eller hur? Ni vet hur det är. Allt är bra, sen händer det något som vänder upp och ner på allt. Oftast är det jag själv som ställer till det. Därför jag inte vågar berätta. Jag tycker om er som läser här, jag vill inte att ni dömer mig. Fast well, till och med jag gör det så varsågod.

Känner mig inträngd i ett hörn. Måste berätta, men skjuter gärna upp på det. Kan jag inte få vänta till december, när pappa fyller år? Blir en skojig födelsedagspresnt väl?