tinseltown

De första dagarna var det smärtsamt bara att se honom ta sej upp för trapporna. Först lyfta han den ena tassen, låååångtsamt, sen den andra, ännu mer lååångsamt. Sen uuuuupp för trappsteget. Som om en pensinär med rullator skulle bestiga Mount Everest.

Men så var vi hos Molls gammelmormor (måste det bli). Hon bor på första våningen och har typ sju trappsteg upp. Och till min förvåning så tar han två skutt, sen är han uppe. När vi väl ska hem igen, och uppför trapporna då skuttar han inte längre. Gick lika låååångsamt som förut. 

Men nu har jag upptäckt en sak. Om man inte tittar på honom när han går upp för trapporna så flyger han upp för dom. Tittar man så går det såå sakta så. Och det ser ut som om han kommer falla ihop död närsomhelst. Råkar man kolla på honom medans han studsar upp för trapporna fryser han till, kryper ihop och lyfter först den ena tassen sen..

Lat hund. Men söt.