tinseltown

Det går i perioder. Ibland tänker jag inte så mycket. Men ibland verkar allting påminna om henne. TV-program, mat, väder, låtar, saker, känslor, ord. Idag har det varit en sådan dag.

Svinkallt ute. Någon plusgrad bara, blåser en del, inga moln. Typiskt stå-och-vänta-på-tåget-väder. Vet inte hur många gånger vi har stått på tåget till Malmö och väntat. Kallt som fan, jackvägrare som jag är. Men hon har både jacka, halsduk och vantar. Halsduken är rosa-grå-vit och jättelång. Vantarna är tumvantar. Jackan är en manchesterkappa, mörkbrun, inte så jättevarm men hon hade den alltid ändå.

Vi lyckas alltid precis missa tåget, så vi får oftast hitta på något att roa oss med. Är det riktigt kallt brukar vi gå in på Kvantum och köpa någon dricka och kolla om dom har milkshake (men det hade de aldrig). Köpa korv med bröd för 5 kronor i spelkiosken och skratta åt de fula och hutlöst dyra BOIS-bakelserna. Kollade leksakshyllan. Fundera på om vi skulle köpa en kortlek eller inte. Sen kommer vi på att tåget kommer närsomhelst och vi får springa ut från affären. Nerför trapporna (för tåget till Malmö går på andra sidan), genom under tunneln och sedan uppför trapporna igen.

En gång hade vi precis hoppat av bussen från skolan när vi såg tåget stå på perrongen. Vi sprang så fort vi kunde, jag var lite för henne. Lyckades hoppa på tåget i sista sekunden. Kollade runt mej. Hon var inte med mej. Va fan. Kollar mot trapporna, ser inte henne. Då tutar tåget, och dörrarna håller på att stängas. Jag hoppar av, tåget kör iväg och DÅ kommer hon halvspringandes uppför trapporna. Vi fick vänta över en timme på nästa tåg.

Efter ungefär 35 minuter brukar vi vara framme i Malmö. Om vi har tur. En gång hade vi otur. Det var något knas med alla tåg fick vi veta i Landskrona. Men ett tåg kom minsann. Fullt med folk. Stannade till i Lund som vanligt, men sen gick det inte längre. Halva Skåne var visst utan ström. Vi väntade ett tag I Lund, satt på govlet i vagnen, sen gav vi upp och letade upp en buss som åkte till Malmö.

Annars brukar vi som sagt vara framme i Malmö efter 35 minuter. Har hon cyklat till skolan (eller till Malmö central rättare sagt), så brukar jag rama henne hem till henne. Genom halva Malmö, genom hela stan. På en mycket vinglig damcykel.

Ibland var hennes mamma hemma, ibland inte. Men oftast var hon det. Samma med Linas syskon. Hennes rum var ganska stort, men sängen tog upp nästan all plats. Vi tillbringade ett helt jullov i den en gång. var så jävla dyrt att åka hem till Landskrona igen. Låg och kollade på massa filmer som gick på mellandagarna. Smusslade ner tequila i källaren som vi drack. Blev lite för fulla och gick ut för att få frisk luft. Hängde sovsäckspåsen (där vi hade tequilan i) i ett träd. Hon kunde inte rabbla upp årets 12 månader. Missade alltid en eller två. Jag skrattade så jag höll på att dö. Hysteriskt roligt.

Sedan blev vi halvvuxna och flyttade ihop. En liten tvåa i ett gammalt hus. No more har jääättetyst sex så ingen hör. Träffas när vi ville. Det blev precis som jag trodde det skulle vara. Två bästa kompisar som bor ihop och har massor med sex. Typ. Vi var väldigt lika på ett sätt. Visste vad den andre tänkte utan att det blev tråkigt. Hade tråkigt om den andra inte var där. Hon är fortfarande den enda som vet (elle ja, visste) i princip allting om mej. Iaf hur jag var fram tills för ungefär två år sedan, jag tror jag har ändrats en del).

Hon visste vem som var min bästa kompis på dagis. Hon visste allt om min mamma. Och det är det fan ta mej inte många som vet. Skulle tippa på typ tre. Och två av dom är döda. Så ja. Jag vet.

Jag önskar jag kunde få tillbaka henne. Inte nödvändigtvis som flickvän och inte ens som mamma till Molly. Men som min andra del. (hur töntigt det än låter). Jag var tillsammans med en annan tjej i fleeera år. Under hela tonåren i princip. Men det var inte likadant. Sure, vi var lika kära och sprattliga. Men inte på samma sätt.

Vi brukade skämta om att när vi skulle bli gamla skulle vi flytta till Las Vegas och sitta och spela på maskiner hela dagarna. Har ingen aning om varför vi skulle göra något sånt.

När de två som var så jättesmå låg på neo fick ingen annan hälsa på. Bara föräldrar. (vilket låter helt sjukt att fortfarande säga, känner mej fortfarande inte som en sån). Det blev vår grej. Ingen visste knappt hur det såg ut där inne. Bara sett på foton. Man man fotar ju barnen, inte rummet innan t.ex där man fick tvätta händerna t.ex. Eller föräldrarummet. Ingen visste hur våra dagar såg ut. Även om vi berättade och försökte förklara så blev det ändå våran grej. Svårt att förklara. Vi var fortfarande oss själva under den tiden, iaf den första tiden, innan han dog.

Sedan blev det den 27 mars. Sedan blev det sommar. Hon var hos mej några gånger då. Vi var nästan som innan. Fast hon sov i bäddsoffan då. Men jag sov där nån natt också.

Sen blev det januari. Och hon tog livet av sej. Bara sådär huxflux. Utan förvarning. Och hon lämnade mej.

Jag anser att det är mitt fel. Och nej, inga motsägningar nu. Hon mådde skitkasst sista halvåret. Jag pratade knappt med henne. Hon hörde inte av sej, jag orkade inte bry mej. Och man ska bry sej om sina kompisar, right? Jag är övertygad om att hon inte hade gjort det om vi fortfarande pratat.

Jag saknar henne otroligt mycket. Särskilt idag, särskild nu.