[436]
Så. Den 27:e idag. Känns helt okej faktiskt. Känns som det var tusen år sen, men det var bara två år sen.
Första året var blä. Då skulle det liksom varit en till här. En till bebis. Men ju äldre Molls blev, desto svårare blev det att tänka så. Förut var hon bara bebis-Molls, och då var det inte så svårt att föreställa sig en till likadan. Men nu är hon mer människa. Hon har älsklingrätter, favoritlåtar, egna ord för saker och hennes stora passion är bollar och vatten. Helst samtidigt.
Jag vet ju inget om hur han skulle ha varit eller vad han hade gillat och inte gillat. Känner honom inte. Kanske det blir svårare då.
Det sjuka är att om jag tänker på ifall det hade varit tvärtom. Molls hade..ja. Och inte han. Då blir jag helt förstörd. Jag hade gått under fullständigt, tänker jag. Men OM det hade varit tvärtom, så borde jag tyckt samma sak om Molls. Att jag inte kände henne och att jag hade varit hel förstörd om något hade hänt honom.
Att tänka så är det enda sättet att få mig ledsen över honom numera. Fast det är också förvirrande. För jag kan inte tänka mej att vara utan Molls. Det finns inte. Men att vara utan honom går hur bra som helst tydligen. Kan inte säga att jag direkt är ledsen över det längre. Gör ont att skriva om honom, mest för att jag börjar analysera och gräva upp massa saker tror jag. Som nu till exempel. Men annars inte. Tänker på honom ofta, men det har blivit en vanesak. Inget jag reflekterar över eller blir ledsen för.
Jag hade kunnat skriva i en evighet om detta. Så många frågor som dyker upp nu. Vad hade jag gjort om båda hade..? Hade L levt? Jag tror faktiskt det. Jag koncentrerade mej på Molls och mig själv och jag tror hon skämdes för att hon inte orkade. Och då blev det som det blev, att det kunde gå veckor utan att vi pratade. Hade båda ... , så jag orkat med henne också och hon hade inte undvikit mej, hade inte funnits någon anledning till det.
Som sagt, hade kunnat skriva i en evighet om detta. Men nu måste jag gå.
Sorry för detta inlägget, kanske lite väl ärligt, jag vet inte.
Första året var blä. Då skulle det liksom varit en till här. En till bebis. Men ju äldre Molls blev, desto svårare blev det att tänka så. Förut var hon bara bebis-Molls, och då var det inte så svårt att föreställa sig en till likadan. Men nu är hon mer människa. Hon har älsklingrätter, favoritlåtar, egna ord för saker och hennes stora passion är bollar och vatten. Helst samtidigt.
Jag vet ju inget om hur han skulle ha varit eller vad han hade gillat och inte gillat. Känner honom inte. Kanske det blir svårare då.
Det sjuka är att om jag tänker på ifall det hade varit tvärtom. Molls hade..ja. Och inte han. Då blir jag helt förstörd. Jag hade gått under fullständigt, tänker jag. Men OM det hade varit tvärtom, så borde jag tyckt samma sak om Molls. Att jag inte kände henne och att jag hade varit hel förstörd om något hade hänt honom.
Att tänka så är det enda sättet att få mig ledsen över honom numera. Fast det är också förvirrande. För jag kan inte tänka mej att vara utan Molls. Det finns inte. Men att vara utan honom går hur bra som helst tydligen. Kan inte säga att jag direkt är ledsen över det längre. Gör ont att skriva om honom, mest för att jag börjar analysera och gräva upp massa saker tror jag. Som nu till exempel. Men annars inte. Tänker på honom ofta, men det har blivit en vanesak. Inget jag reflekterar över eller blir ledsen för.
Jag hade kunnat skriva i en evighet om detta. Så många frågor som dyker upp nu. Vad hade jag gjort om båda hade..? Hade L levt? Jag tror faktiskt det. Jag koncentrerade mej på Molls och mig själv och jag tror hon skämdes för att hon inte orkade. Och då blev det som det blev, att det kunde gå veckor utan att vi pratade. Hade båda ... , så jag orkat med henne också och hon hade inte undvikit mej, hade inte funnits någon anledning till det.
Som sagt, hade kunnat skriva i en evighet om detta. Men nu måste jag gå.
Sorry för detta inlägget, kanske lite väl ärligt, jag vet inte.
Kommentarer
Postat av: trolltass
jag tänker ochså på det...fast jag aldrig kände henne irl..men jag tenker endå..vad om inte jag kommit inn i ditt liv? Ville ni varit ok? Skulle alt sett annorlunda ut då?
Postat av: avve
tänker på dig
Postat av: timms
Det blev absolut inte för ärligt ju. det kan det nog aldrig bli.
Även om jag inte kan föreställa mig hur det känns, inte ens närmelsevis, så kan jag ändå förstå lite hur du känner genom det du berättar, eller hur du tänker. Och det låter precis så som man som utomstående kan föreställa sig det. Det finns en värme i det och en kärlek som slår en direkt, det är nog det som gör det så "lätt" att förstå vad du menar.
Jag tänker också på dig.
Många kramar!
Trackback