[424]
Jag började skriva blogg för typ 1 år och 4 månader sen. Började mest för att ha någonstans att skriva av mig på. Skriva är bra terapi tyckte jag, så jag skrev, skrev och skrev om allt möjligt.
Först var det mest om hur dåligt jag mådde och sånt. Mycket om R, mycket om mig själv. Lite om allt annat. Jag har vid det här laget lärt mig hur jag funkar. Om det finns en bra anledning till att deppa ihop så ignorerar jag det. (t.ex när L dog). Istället hittar jag små problem (behöver inte ens vara ett problem, hmm) och tar ut allt över det istället för den "riktiga" saken.
I december förförra året gjorde jag för första gången ett halvhjärtat försök till att, ja. Lite mer än en månad innan L. Om det hade gått, hade L fortfarande gjort det? Eller hade hon skärpt till sig? Hade Molls bott hos Lina nu? Hade hon haft det bättre där?
På tal om Molls. Vi var och handlade innan idag och när vi var på väg hem gick vi förbi hennes dagis. Hon ville åka rutchkana så vi gjorde det ett tag, sen sa hon att hon ville hem. Inte förrän då det slog mig att hon faktiskt bor här. Vet inte riktigt vad jag har trott innan egentligen. Det har nog känts som att jag bara har henne här typ. Inte att hon ser detta som hemma lika mycket som jag ser det.
I alla fall. Jag började som sagt blogga för över ett år sen för att jag ville skriva av mej. Jag hade tydligen mycket att skriva, men nu tror jag att jag är klar. Jag har bloggat väldigt sällan (för att vara mej) den senaste tiden. Känns som att det enda jag tjatar om är skolan. (håll tummarna för mej att jag får minst VG på slutprovet och det sista arbetet, då får jag MVG i engelskan också).
Jag vill inte sluta skriva här, absolut inte. Men jag har inte så mycket att skriva längre. Allt rullar på lugnt och fint. Det är varken roligt att skriva eller att läsa om vad som händer just nu. För det händer inget. Gjorde det iofs inte innan heller, det var bara en massa hjärnspöken. Men nu verkar det som att de har försvunnit. Har iaf tagit en välbehövlig paus.
Jag känner för att utmana ödet lite och åka iväg i sommar bara för att kolla om jag kan. Fast denna gången utan Molls. Så frågan är, hur länge kan man lämna bort en 2½-åring? En natt hos pappa utan mej är inga problem för henne. Två nätter är nog ingen fara heller. Kan en helg funka? En vecka?
Och just det. Förslag på vad jag kan skriva om här?
Jag vet vad du menar. Det är en terapi, den jag använder mig av nu. Förstar vad du menar och det känns som att jag kommer skriva och klaga i min blogg ett ganska bra tag till.
Önskar jag kunde säga att jag förstar det andra ocksa, utan att det skulle verka som att jag trodde att jag var nan.. Men det är svart.
Saknar dig nu och önskar att jag var hemma. :(
Tre dagar är nog inget problem men en vecka är nog för länge. För henne blir det otroligt lång tid. När hon är såpass stor att hon kan "räkna ner" och verkligen förstå vilken dag du kommer tillbaka, då kan man vara borta så länge. Så sa min barnmorska och jag har märkt att det funkar bra. Men folk är olika, vissa reser ju bort på en veckas föräldrasemester när ungen är några månader bara... och alla blir ju inte massmördare för det ;-).
Glädje i hela världen :-)
1000P&K