tinseltown

Bakslag efter bakslag. Men det här tar alla priser.

Jag hade en femårsplan, eller nej, den sträckte sig längre än det som löd ungefär så här i stora drag.

Först och främst läsa klart gymnasiet. Jag hatar att gå i skola och har aldrig varit någon höjdare på det, men distans har funkar bra. (mvg, mvg). Planen sprack lite när jag kom på att jag inte kan läsa hela gymnasiet på distans, så när det var dags att ansöka till hösten så sökte jag hälften distans, hälften på vanlig skola. Nångång måste jag ju lära mej liksom.

Efter att jag var klar med det hade jag nog fått ner dessa fem saker som jag kan tänkas bli, till en, läsa på högskola eller vad det nu hade blivit. Sen hade jag varit klar med allt om en sisådär sex år eller något.

Än är Molls inte särskilt dyr i drift så vi har klarat oss mer än bra på mitt studielån. Och jag räknar mer att vi skulle fortsatt att klara på oss på det under dessa sex år.

Men såklart blir inte saker som man vill. Man ska testas hela jävla tiden. Hur mycket orkar en människa egentligen? Jag orkade när B gick bort, L likaså. Och jag orkade allt annat jävla skit som hänt de senaste två åren. Och det har inte varit lite skit som hänt heller. Jag har tagit igenom mej det ena efter det andra. Samtidigt har jag struntat i mej själv och lagt all energi på hon som verkligen förtjänar det.

Tog mig två år innan jag verkligen började tro på att det här skulle gå bra. Jag fixar det här, jag och Molls kommer få det bra, trots allt. Jag har sett framemot att börja skolan igen, på riktigt. Inte bara distans. Vill ut ur min lilla bubbla nu som bestått av familj och några vänner. Vill göra något, komma ut lite. Jag vill verkligen det. Och jag trodde det skulle gå, jag har verkligen börjat tro att detta fixar sig nu.

Men som ett brev på posten (bokstavligt talat) så går allt käpprakt åt helvete. Antagninsbesked. NEJ NEJ NEJ.. Och där försvann allt. Ingen skola till hösten. Inte på distans iaf, väntar fortfarande på svar från den vanliga. Men, även om jag skulle komma in på den vanliga så räcker det inte. Får bara hälften av pengarna då. Räcker inte ens till hyran.

Så, vad gör man nu? Här trodde jag att allting var klart och fixat. Men icke. Ingen skola, inga pengar. ingenting. Känns som jag lika bra kan gå och dränka mig i Öresund för hur mycket jag än försöker så nä, det kommer aldrig bli bra. Aldrig.