[508]
Tre veckor kvar, sen börjar skolan. Och jag är nervööös.
Jag åker förresten bort. Lite grann. Och hur mycket jag än kommer sakna henne så ska det bli skönt att slippa vakta henne 24/7 för en gångs skull.
Jag har inte orkat det riktigt nu. Nu går jag bara och kollar henne om det är misstänksamt tyst eller om det låter konstigt och då går det som det går. Saker försvinner, oftast ner i toaletten. Picassomålningar över hela köksbordet. Kattmat i vattnet, vatten i kattmaten. Ibland går det inte att se skillnad på vad som var matskål och vad som var vattenskål, hon blandar hejvilt. Sönderslagna glas. (sen blir hon förbannad för att jag ska dammsuga där hon sitter och leker. Eh.).
Jag orkar inte mer. Såå hon hamnar i LA ett par dagar och jag på ett annat ställe. Konstigt (?) nog är hon alltid snäll hos andra. Eller så ljuger dom.
Och jag har börjat undra vad jag gör för fel.
Man är alltid snäll borta, för man vet inte om dom älskar en lika mycket som pappa gör, så om man inte är snäll kanske man inte får vara kvar :-O Hos paps är man alltid trygg och vågar göra vad man vill.
Så... Du gör inget fel. :)
Precis så ska det vara. Tänk om det var tvärtom? Och du, det känner alla päron ibland. Att man faktiskt vill bort! Vila öronen på föräldraradarn. Jag vet bara hur de är när man är två vuxna, törs inte tänka på hur trött man skulle bli om man var själv...! Ta de lugnt och njut UTAN dåligt samvete. En utvilad pappa är en bättre pappa.
Ni är snälla. Och ni har nog rätt...