[292] trust
I ett par dagar nu har jag funderat på att skriva om vem man litar på, förtroende osv osv, men jag har inte orkat, men nu gör jag det i alla fall.
Förut (1½ år sen kanske) hade jag aldrig några problem med det. Berodde nog mest på att jag inte hade några hemligheter direkt. Har jag iofs inte nu heller. Har bara saker jag inte vill prata om. Eller saker jag försöker undvika att prata om.
Men även om dom sakerna skulle komma på tal så tycker jag att jag svarar så bra jag kan. Ändå får jag höra hur hemlighetsfull jag är och hur lite jag berättar om mig själv. Jag tycker det är tvärtom, jag tycker att hela världen vet allt om mig.
Ibland när det känns så, så vill jag bara börja om. Skulle vara skönt att träffa någon som inte visste nånting alls om mig. Någon som inte inte tycker synd om en för L & B eller för M och som inte vet om hela London-grejen. Bara babbla på om annat. Fotboll, musik...va fan vet jag. Vadsomhelst som normala människor pratar om. Fast det skulle inte funka, så småningom skulle dom få reda på det och då skulle jag framstå som oärlig, falsk och whatever.
Fast å andra sidan är det skönt att ha kompisar som vet om allt det där dumma. Då kan man prata med dom om det om man känner för det. Och det kan vara skönt när någon drar upp något som man egentligen inte vill prata om. För då börjar man prata om det och man känner sig alltid lite bättre efteråt.
Visst, det finns gränser för hur mycket jag vill prata men jag säger alltid till när det blir för mycket.
Igår fick jag reda på en sak som jag hela tiden trott varit skitsnack. Men det var det inte. Det hade verkligen hänt. Det tog hårt på mig, mest kanske för att det är meningen att det är han jag ska lita på mest i hela världen. Men jag kommer över det så småningom. Naiv och dum som jag är så kan jag alltid bygga upp förtroende för personer som svikit mig förut. Vet inte riktigt om det är en bra egenskap eller inte. Dålig för mig kanske, bra för andra.
Fast jag kan nog aldrig bygga upp det helt, det finns alltid i bakhuvet.
Idag var det tvärtom. Idag var det någon som inte trodde på mig. Det var en av dom som jag känner att jag kan prata med när som helst om vad som helst, och det finns faktiskt inte många såna. Det sårar mer än när det är någon som ljuger mig rätt upp i ansiktet. Visserligen har det löst sig nu, jag fick ”bevisa” att det var så som jag sa och nu borde saken vara ur världen. Men det känns som det där ”när som helst om vad som helst” är borta nu. Tyvärr.
Förut (1½ år sen kanske) hade jag aldrig några problem med det. Berodde nog mest på att jag inte hade några hemligheter direkt. Har jag iofs inte nu heller. Har bara saker jag inte vill prata om. Eller saker jag försöker undvika att prata om.
Men även om dom sakerna skulle komma på tal så tycker jag att jag svarar så bra jag kan. Ändå får jag höra hur hemlighetsfull jag är och hur lite jag berättar om mig själv. Jag tycker det är tvärtom, jag tycker att hela världen vet allt om mig.
Ibland när det känns så, så vill jag bara börja om. Skulle vara skönt att träffa någon som inte visste nånting alls om mig. Någon som inte inte tycker synd om en för L & B eller för M och som inte vet om hela London-grejen. Bara babbla på om annat. Fotboll, musik...va fan vet jag. Vadsomhelst som normala människor pratar om. Fast det skulle inte funka, så småningom skulle dom få reda på det och då skulle jag framstå som oärlig, falsk och whatever.
Fast å andra sidan är det skönt att ha kompisar som vet om allt det där dumma. Då kan man prata med dom om det om man känner för det. Och det kan vara skönt när någon drar upp något som man egentligen inte vill prata om. För då börjar man prata om det och man känner sig alltid lite bättre efteråt.
Visst, det finns gränser för hur mycket jag vill prata men jag säger alltid till när det blir för mycket.
Igår fick jag reda på en sak som jag hela tiden trott varit skitsnack. Men det var det inte. Det hade verkligen hänt. Det tog hårt på mig, mest kanske för att det är meningen att det är han jag ska lita på mest i hela världen. Men jag kommer över det så småningom. Naiv och dum som jag är så kan jag alltid bygga upp förtroende för personer som svikit mig förut. Vet inte riktigt om det är en bra egenskap eller inte. Dålig för mig kanske, bra för andra.
Fast jag kan nog aldrig bygga upp det helt, det finns alltid i bakhuvet.
Idag var det tvärtom. Idag var det någon som inte trodde på mig. Det var en av dom som jag känner att jag kan prata med när som helst om vad som helst, och det finns faktiskt inte många såna. Det sårar mer än när det är någon som ljuger mig rätt upp i ansiktet. Visserligen har det löst sig nu, jag fick ”bevisa” att det var så som jag sa och nu borde saken vara ur världen. Men det känns som det där ”när som helst om vad som helst” är borta nu. Tyvärr.
Kommentarer
Postat av: Anonym
förlåt, och egentligen är du inte hemlighetsfull
Trackback