Nej
Tror inte någon är här inne och laser längre, men denna blogg har och kommer alltid att vara platsen där jag skriver av mig när allt går skit. Den har helt enkelt inte behövts de senaste åren. Men nu så, nu behövs den igen, även om det bara blir ett inlägg.
Det är tre saker jag alltid kommer ångra.
Den första saken är hans två sista SMS til mig. På fredagen för nästan två veckor sedan satt jag och skrattade med honom på bänken utanför Pressbyrån inne på sjukhusområdet. Han försökte skicka ett SMS till min bror och berätta att strålningen hade gått bra men lyckades inte träffa rätt knappar. Jag visade honom att det gick bättre att träffa rätt om man liksom tryckte uppifrån. Han sa han skulle öva och sedan skicka ett SMS till mig senare samma dag. Jag fick aldrig något SMS, Molls spelade upp alla batterier och jag orkade inte leta upp laddaren. Den sista månaden har jag varit så noga med att alltid ha fullt batteri, men nu var han ju utskriven så jag lät mobilen ligga avstängd under helgen. På måndagen när jag satte på den hade jag fått två SMS från honom. ”Godmorgon!1” stod det i det första. ”Godmorgon! Titta vad snabb jag är” stod det i det andra. Jag svarade aldrig på det, han hade ju skickat dem för två dagar sedan.
Den andra saken hände också den där dagen när vi satt utanför Pressbyrån och åt korv. Han åt korv, jag åt korv med bröd. Han hade fått för sig att inte äta socker, hade läst någonstans att socker göder hjärntumörer. ”Han ska inte ha mer.” sa han och pekade på sin panna. När vi hade ätit upp gick vi ut från sjukhusområdet. Jag hade bråttom hem, var redan sen. Han ville inte ta bussen med en gång utan tänkte gå ett par hållplatser innan han tog bussen hem. Jag sa att jag kunde gå med honom. Halvvägs till busshållplatsen han tänkte ta bussen från tittade jag på klockan och den var mycket mer än vad jag trodde den var. Jag frågade om det var okej om jag cyklade iväg och sa hejdå till honom. Jag skulle följt honom till bussen.
Den tredje och dummaste saken handlade om pengar. Han hade ont om pengar och jag fick ta hand om hans pengar och räkningar under september. Han ville inte säga något till de andra om det. På tisdagen, en vecka och en dag sedan, hade han tid till strålningen på eftermiddagen. Kvällen innan blev tiden flyttad till morgonen. Han ringde aldrig och sa till någon (vi hade redan bestämt vem som skulle köra och hämta honom). Han fick ta taxi både fram och tillbaka från sjukhuset. Det hade kostat ett par hundra kronor och efteråt ringde han mig och grät och sa att han inte hade haft råd med taxin egentligen. Jag hade precis fått pengar från CSN (sent som vanligt) och tänkte att jag skulle kolla hur mycket jag hade. Hade jag mer än jag trodde skulle jag ta ut 500kr och ge honom. Jag hade inte så mycket som jag trodde och tog aldrig ut några pengar till honom. Eftersom jag hade betalat alla hans räkningar visste jag exakt hur mycket han hade. Jag tänkte att det var bättre att vänta med att ge honom tills han inte hade några pengar.
När han sedan blev jättejättesjuk förra onsdagen och vi hittade honom hemma i soffan efter att han inte dykt upp på strålningen var det allt jag kunde tänka på. Lovade mig själv tusen gånger att skicka ett SMS till honom såfort han kunde börja använda sin mobil igen. Att aldrig gå ifrån honom så hastigt bara för att jag var sen till någonting. Att ge honom den jävla femhundralappen. Inte för att jag tror att han hade tagit emot den, men ändå. Han hade blivit glad och uppskattat det i alla fall.
Onsdag blev torsdag som blev fredag som blev lördag som blev söndag. Det konstaterades att han hade fått lunginflammation och på söndagen blev plötsligt de där tio åren vi hade hållt fast i bara några månader. Kanske ända till jul. Kanske ända till nästa sommar. Bara han blev frisk från lunginflammationen så kunde vi gå ut och äta, prata om hur han ville ha det med begravning och så. Träffas allihopa och så.
Jag var uppe och hälsade på honom i måndagskväll. Då mådde han mycket bättre än vad han hade gjort sedan han blev inlagd förra onsdagen. Han kunde vända på sig. Han pratade lite, han hade druckit lite, han bad om tuggummi. Vi tyckte det gick på rätt håll då. Han kunde, skulle, blir bra från lunginflammationen och sedan skulle han få komma hem igen innan nästa bakslag kom.
Igår eftermiddag bestämdes det att han skulle flyttas från lungkliniken till onkologen. De där månaderna blev plötsligt dagar. Efter ett par timmar blev dagarna till ”kanske redan inatt”. Och de hade rätt. Ett par minuter över midnatt (tittar på klockan nu: exakt 15 timmar sedan) dog min pappa.
Det har gått så fruktansvärt snabbt. Jag har knappt hunnit smälta beskedet att han har ”en förändring i hjärnan”. Det fick vi i slutet av Augusti, den 27:e. Då hade han varit yr och snurrig en vecka och haft en jävla huvudvärk. Han promenerade iväg till akuten själv en eftermiddag och ville ha smärtstillande. Efter tio timmar på akuten sa de att han hade en förändring i hjärnan. Efter det har han inte velat höra något, inte velat veta.
Förändringen, som kunde kanske vara en infektion visade sig vara en hjärntumör. Den var inte primär. Han hade lungcancer och tarmcancer också, och igår fick vi reda på att det hade spridit sig ytterligare.
Jag förstår inte hur det kan gå så snabbt. Det här skulle bli en lång höst med först strålning i tio dagar sedan cellgifter i tre månader. Det blev knappt strålning, han hann bara gå fyra gånger.
Jag förstår inte.